Livsviktiga berättelser

Norrköping2013-10-14 02:00

I dag har vi födelsedag här i huset. Norrköpings Tidningar blir 255 år gammal. Det är med särskild stolthet jag som familjeredaktör, konstaterar att familjenyheterna haft sin givna plats sedan 14 oktober 1758.

På förstasidan den dagen stod att, mellan den 8 och 14 oktober föddes i Norrköping fyra flickebarn, vigdes fyra brudpar och begravdes tre gamla personer och ett barn. Samma vecka dog brokarlen Jonas Bergstedt i S:t Johannes församling av långsam frossa.

Ur det som då var några knapphändiga rader har dagens omfångsrika familjesidor vuxit fram. Nu som då ryms allt mellan största glädje och djupaste förtvivlan; från födelseannonser till dödsannonser. Lite drastiskt kan man säga att förr eller senare hamnar alla här.

Familjesidorna är mötesplatsen där vi läser om varandra och lär av varandra. Kung som vårdbiträde, ung som gammal, rik som fattig, känd som okänd.

Det är lätt att bli högtravande, lite högtidligt harskla sig inför allt detta och känna sig ödmjuk inför förmånen att förvalta alla dessa levnadsöden. Men hur mycket bättre är det inte att låta verkligheten tala för sig själv?

Förra lördagen slog NT-reportern Marianne Odelius, med ett mångårigt förflutet i Östersund, upp sin tidning där hemma. På Personligt såg hon reportaget om Robert Höglund, som inför sin 75-årsdag tog emot familjereportern Johan Ekfeldt hemma i Pryssgården, där den jämtländska flaggan vajade på husknuten.

”Jag såg den jämtländska flaggan på bilden allra först, berättar Marianne.” Å, en jämte tänkte jag. Tänk om jag känner honom?” Så kom jag till raderna om Gösta Daus kvintett. Då började intresset vakna ordentligt. Och där, på nästa sida, där var han – min Patrick! Jag blev verkligen helt till mig. Den bilden på min man hade jag aldrig tidigare sett.

Jag fotograferade genast av tidningssidan och skickade den som ett mms till min dotter här i stan och till min son som bor i Singapore. Sen ringde jag Robert Höglund, som berättade att bilden var tagen midsommarafton 1958 i Vilhelmina.

Patrick var rätt ny i bandet. Han sjöng bara, spelade inget instrument. Han hade en jättefin baryton som han behöll hela livet även när han blev sjuk.

Robert och jag bestämde att vi ska ses. Jag ska ta med mig Ellen så hon får höra om hur hennes pappa var långt innan jag kände honom. Patrick var 35 år, när vi två möttes, på den här bilden är han 22. När han dog i januari 2002 var Ellen 19 år och Klas 16.

Sen la jag ut bilden från tidningen på Facebook också och fick hur många reaktioner som helst! Och många påpekade att Klas är så himla lik sin unga pappa!”

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om