”Oktoberhavet blänker kallt med sin ryggfena av hägringar. /.../ Ett hundskalls hieroglyf står målad i luften över trädgården, där den gula frukten överlistar trädet och låter sig falla.”
Vem annars än Tomas Tranströmer skriver så med sitt unika bildspråk! Och hösten är ju som gjord för poesi av alla slag. När jag går min dagliga vandring blåser en kraftig vind, och löv dansar runt innan de lägger sig till ro på marken.
I realskolan fick vi till uppgift att rita och måla av blad från en lönn. Det blev små konstverk i miniatyr med färger ”vått i vått” som det hette.
Ännu när detta skrivs är det ljumt i luften, ett slags brittsommar, och man kommer att tänka på den heliga Birgitta som i from bön fick en skön tid innan kölden och frosten skulle drabba vårt land.
Nu är det oktober. Mörkret breder ut sig alltmera och man bli beroende av ljuskällor, levande eller artificiella. Vi läser och hör också om mörka händelser hemma och utomlands. Och då kommer en känsla och vilja att vi var och en på sin plats ska vara en ljusbärare som bringar mening och mål i världen.
Den här månaden firar vi sedan länge tacksägelsedagen. Frukt, blommor, bröd och annat som hör skörden till bärs fram i kyrkornas kor. Det blir en högtidlig gudstjänst som vittnar om skapelsens rika mångfald. Själv brukar jag alltid då spela på orgel den pampiga koralen Nu tacka Gud allt folk av Sigfrid Karg-Elert.
Så går vi mot månader av intensivt arbete, då det är mörkt på morgonen och mörkt när vi kommer hem. Den första snön kommer ändå snart att lysa upp, och kölden får våra kinder att bli vackert röda.
Sommaren blir alltmera avlägsen och ter sig som en vacker dröm. Naturen lägger sig mer och mer till ro för en välbehövlig vintervila. Och allhelgonahelgen kommer som en bro mellan himmel och jord.
Jag söker ofta efter texter att sätta melodier till, och nyligen hittade jag en underbar psalm av förre biskopen Jan-Arvid Hellström. Han ger där ord åt den kristna tanken om evigt liv och drar paralleller med naturens lagar och villkor. Det var en glädje att få ihop musik till texten. Jag tyckte att det var en stämning av folkvisa över den, och jag försökte skriva i den stilen.
Här kommer en vers hämtad ur psalm 798 med text av J A Hellström.
Som liljan på sin äng till slut skall vissna ner, går sommaren mot höst och dagen lugnt mot kväll. Men blomman som i vila går skall snart slå ut i evig vår, och vad som sås i ringhet här du ger sin blomning där.