Den 4 september fyllde han 4 år, dagen efter sin mormor Eva-Britts 60-årsdag. Det blev dubbla kalas.
- Vi umgås väldigt mycket, säger Cornelia om sin mamma.
Hon har nära till sina kära. Mamma och "hennes gubbe" bor i grannhuset. Lillebror Daniel bor en bit längre bort med sin Emma och deras dotter Isabelle, som blir två år i december. Det är bara storasyster Mikaela som valt att bo i en annan del av stan.
- Familjen, det är allt jag har, säger Cornelia.
Efter dagens arbetspass har hon varit och hämtat Emilio på dagis. Om en stund ska han gå på veckans pass av knatteskutt. När telefonen ringer är det hans moster Mikaela som lovar att ställa upp och skjutsa.
Skapat sin oas
Vi slår oss ner i varsin vit soffa i vardagsrummet och smakar på det nybryggda kaffet. Cornelia har fixat en hel del för att få det som hon vill ha det, allt från den färgstarka fondtapeten till alla detaljer i vitt och turkost.
- Det här är min oas. Jag stormtrivs.
Hon flyttade in i trerummaren på andra våningen våren 2010 och har funnit sig väl tillrätta.
- Jag är fast i mitt Klockaretorpet, säger hon med ett stort leende.
Från början är hon en flicka från landet, uppvuxen på landet mellan Finspång och Svärtinge. Hon började skolan i Svärtinge och fortsatte den i Finspång. Det var dit flytten gick, efter föräldrarnas skilsmässa.
Efter att ha bytt program på gymnasiet ett par gånger valde Cornelia att gå individuella programmet. Vad hon skulle bli när hon blev stor, det hade hon ingen aning om.
- Jag hade nog inga planer just då. Det kändes som om ingen trodde mig om något.
Samtidigt var hon viljestark.
- Jag hade nog inte fyllt 17 när jag flyttade hemifrån. Jag är glad över att jag har en son, jag skulle inte vilja ha en dotter, med tanke på hur jag själv var. Jag gjorde som jag tyckte.
Halkade in
Nu tycker hon att det ändå var rätt bra att hon var som hon var som tonåring, det har gjort henne till en lugnare vuxen.
Och så halkade hon på ett bananskal. Det är så hon beskriver hur det kom sig att hon började arbeta inom äldrevården.
- Jag blev vårdbiträde på Borgmästaregården.
Hon trivdes, men valde att umgås med familjen på arbetstid. På Sardus Lätta Måltider arbetade inte bara pappa utan också mamma, syster och bror. Cornelia fick arbete på kontoret, men när verksamheten flyttades till Östersund blev hon arbetslös.
Där stod hon, inte bara arbetslös utan också gravid.
- Då är man inte särskilt eftertraktad på arbetsmarknaden, säger hon och gör en ironisk grimas. Men graviditeten gjorde mig starkare som person.
Att hon skulle bli ensam förälder visste hon på ett tidigt stadium och från vecka 26 visste hon också att det var en son hon skulle få, det hade ultraljudet visat.
- Mamma vägrade att vara med på förlossningen, hon sade att hon inte skulle stå ut med att se mig ha så ont.
När värkarna tog i på allvar ringde Cornelia till sin gamla kompis Mikaela, som tre och en halv månad tidigare fått sitt andra barn.
- Jag sade "har du lust att komma och vara med en stund?". Hon sade "javisst, men jag kan inte stanna mer än fyra timmar för sen måste jag hem och amma".
"Heltidsmorsa"
Tvåbarnsmamman Mikaela hann hem i tid. Efter tre timmar hade förstagångsföderskan Cornelia fått sin son. Förälskelsen var ögonblicklig.
- Första året släppte jag honom knappt, han var mitt allt.
Hon kallar sig "heltidsmorsa" och var hemma med Emilio i närmare två år.
- Sen tänkte jag att jag måste ta itu med det hela.
Vid det laget visste Cornelia vad hon ville. Hon började en utbildning till undersköterska, hos Tankerum våren 2010.
- Jag fick mycket stöttning när jag började där, lärarna var fantastiska, de lyfte en något grymt.
Jobb i Klockaretorpet
I december 2011, när hon var klar med studierna hade Komvux tagit över utbildningen. Vid det laget hade hon också hunnit arbeta extra inom vård och omsorg. Det blev ett par månader i vikariesvängen innan hon fick fast heltidsjobb, hemma i Klockaretorpet.
Den 1 april i år öppnade det boende som officiellt heter Nils Åbergs gata 2.
- Fast vi säger "Nisse", förklarar Cornelia som har sin arbetsplats på demensavdelningen med plats för elva boende.
- Där är vi tillsammans hela tiden, både vi som arbetar och de boende. Det krävs mycket tålamod, men samtidigt kan det vara helt gudomligt när det är en bra dag.
Cornelia jobbar varannan helg och minst en kväll i veckan. Då rycker mormor ut för att ta hand om Emilio.
- Utan henne skulle min vardag inte fungera.
Visst finns det saker som Cornelia drömmer om och hoppas på, men det är bra som det är nu också.
- I grund och botten är jag väldigt nöjd med livet.