När Marcus skulle välja plats för den här intervjun funderade han länge innan han bestämde sig. Det skulle vara en plats som han tycker om och där han känner sig bekväm. Han bestämde till slut att det skulle bli hamnen i Lindö.
– Här är min barndomstrygghet. Här tog jag min första cykeltur, åt min första glass och fick min första kyss.
Det var med hans första flickvän och han var 16 år. Efter kyssen vid hamnen i Lindö hängde de ihop i nästan fyra år. Men sedan dess har det varit mer fokus på karriären, den är ibland svår att kombinera med kärleken.
Marcus visste tidigt att han ville hålla på med musik, trots att han kommer från en omusikalisk fotbollsfamilj där systern har spelat i ungdomslandslaget och farmor har spelat i allsvenskan. På den tiden när man fick röka i pausen, tillägger han. Marcus spelade ett tag, men han hade inte det rätta fotbollspsyket.
– När jag spelade hejade jag både på mitt eget lag och motståndarlaget. Jag blev jätteglad när någon gjorde mål.
Fotbollsdojorna lades på hyllan och i stället gav han hela sig själv till musiken, teatern och dansen. Redan som tioåring fick han uppdrag på Östgötateatern och i samma veva började han även på Navestadsskolans musikklasser. Där kom han dock inte att stanna.
– Egentligen ville jag inte byta skola. Jag ville ju hålla på med musiken men jag blev väldigt mobbad, berättar han med ett stort lugn.
När alla andra hade gympaskor och sportjacka hade Marcus på sig hatt och hängslen. För vissa var det svårt att smälta och det är alltid tufft att vara annorlunda, konstaterar han. Men den dagen när han började fundera på att ställa sig i ledet med alla andra och köpa ett par gympaskor – det var då han bestämde sig för att byta skola. Han började på Djäknepark, vilket kom att bli hans räddning.
– Där hittade jag vuxna förebilder, och den fantastiska rektorn Johan Norman hjälpte mig. Mobbningen fortsatte på Djäknepark men Johan gick och anmälde varenda händelse och det gjorde att det till sist tog slut.
När Marcus sedan började nian ville han berätta sin historia och skapade en film som visade vad han hade varit utsatt för. Filmen hette ”Håll mitt hjärta” och han skrev själv manus, sjöng, spelade och regisserade. Först visade han bara filmen för sin mamma och för sin tysklärare Urtsla Pehart, som han var mycket nära, men efter mycket uppmuntran visade han filmen för Lars Stjernkvist som sa: ”Den här måste fler få se”.
– Så jag visade filmen för alla rektorer och kommunpolitiker i en stor aula. Jag ville att de skulle öppna sina ögon och jag ville visa att det inte är onda människors ondska som är det farliga utan goda människors tystnad.
Filmen blev som en slags upprättelse och ett sätt för Marcus att bearbeta allt som hade hänt.
– Det var skönt att till slut kunna gå stark ur grundskolan.
Med målet i sikte sökte han sedan till musikgymnasiet på De Geer. Syokonsulenten frågade honom: ” Vad är ditt andrahandsval”.
– Jag svarade: Inget.
Marcus kom in och sedan han tog studenten 2013 har karriären gått i raketfart. Musikaler, revyer, shower och så har han hunnit arbeta både som musik- och danslärare och även testat på livet som personlig assistent. Det är mötet med människor som är det mest betydelsefulla i hans karriär. Han regisserar och skriver manus och under sommaren spelar han Ronja Rövardotters pappa – därav det yviga skägget som han själv inte är så nöjd med, men vad gör man inte för konsten, säger han.
Vad är nästa steg i karriären?– Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan för jag lever min dröm nu. Jag skulle inte sätta mig i någon förort till Stockholm och försöka lyckas där när jag har allt jag vill ha här i Norrköping.
Marcus drömmar handlar snarare om familjeliv än tjusiga roller på Broadway. Han drömmer om en stor familj – och då syftar han inte bara på en familj med blodsband.
– Jag vill ha ett stort vardagsrumsbord där alla ska kunna umgås, både vänner och familj, precis som det var när jag växte upp.
Han vill ha många barn och kan tänka sig att vara en ung pappa. Familjen är mycket central och varje fredag ser de till att träffas för den obligatoriska fredagsfikan, oftast med mormor och morfar och ibland med kusinerna.
Med alla meriter i bakfickan och det faktum att han faktiskt aldrig någonsin har fått en dålig recension skulle man kunna tro att Marcus är lite stöddig. Men istället är han en lugn och ödmjuk man som känner stor tacksamhet över att få leva sin dröm.
– Jag tror aldrig att jag kommer bli någon diva.
Och så blir det kanske när man har kämpat hårt för att få vara den man är, och för att få göra det man brinner för.