– Här förstår ni, här är jag kung, säger han njutningsfullt. Här är mitt ställe. Köket.
Det är ganska stort, med en köksö i mitten. Här håller Janne till ofta och länge. Han älskar pasta och tipsar om en ny sort med ett nummer i namnet, sådant har Janne koll på, och han har förresten ett paket i skafferiet som han visar upp.
Och starka grejer blir det ofta, som till exempel wok. Ibland gör han en extra het blandning till sig själv och en mildare till hustrun Ulla.
– I det här huset sköter jag maten. Jag gör frukost, lunch och middag till hustrun som brukar ligga på alla fyra i trädgården. Det är hennes område, säger Janne och visar oss ut på altanen till huset i Lindö utanför Norrköping.
Inspirationen till matlagning fick han tidigt av mamma Margareta som gärna visade sin intresserade son hur man lagar olika rätter.
En annan inspiration fick han av sin pappa Olle som uppträdde med gitarr när Janne var liten. I fjärde klass började Janne i musikklass på Hagaskolan.
– Sen tyckte pappa att jag skulle bli hantverkare för då tjänade man pengar. Jag utbildade mig till rörmokare, jobbade sex månader och sen sa jag upp mig. Det var inte min grej.
Genom kompisar som hade en musikstudio blev han i slutet på 1970-talet ensembleledare, med uppgift att hjälpa olika band att komma igång att spela och göra inspelningar i studion. Därmed hade han påbörjat en yrkesbana som han senare skulle återkomma till. Sedan tolv år jobbar han som verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus.
Janne hjälper olika band i Norrköping och Linköping med alltifrån att fixa replokaler till att ordna liveframträdanden och studioinspelningar. I Norrköping jobbar han fyra dagar i veckan på Teatergatan mellan Östgötateatern och Carl Johans park, och på torsdagarna håller han till i musikhuset Ganymeden på Tornbyområdet i Linköping.
I dessa dagar har han haft extra mycket att göra eftersom Sensus nyligen ansvarat för en scen på Augustifesten i Norrköping, och denna vecka gjort detsamma på Linköpings stadsfest.
– Jag organiserar banden som spelar på Sensus scen och fixar backline, alltså förstärkare och trummor och sånt som ska stå uppställt på scenen.
Janne har själv alltid varit musiker i varierande grad, framför allt som trummis men han har också sjungit en hel del. När 1970-talet var ungt ingick han i bandet High Pressure som spelade på olika ställen runt om i Mellansverige. Han frilansade också en del i tv-programmet Café Norrköpings husband.
Turnén med Lars Roos är ett speciellt minne. Den klassiska pianisten som bland annat ackompanjerat Birgit Nilsson satsade nu på en mera lättillgänglig stil med sina "Örongodis"-skivor, och på turnén 1988 kompades han av Godistrion från Norrköping bestående av Janne Lekström, Ola Hall och Per Connman.
– Jag höll på att missa turnépremiären i Östersund, men lyckades komma med på planet fem minuter innan det lyfte. Det var ett bra jobb för oss, den där turnén.
I början på 1990-talet var Janne anställd i dansbandet Simons tillsammans med bland andra Janne Lucas Persson och Abba-basisten Rutger Gunnarsson.
Men nu kommer Putin ut på altanen och tittar förebrående på Janne. Putin vill nog gå en promenad.
– Kenneln han kom ifrån döpte sina hundar efter kända personer. Mamman hette Oliva Newton John och pappan, ja han var i alla fall rysk och kom från Sankt Petersburg.
I dag spelar Janne som kompmusiker i olika sammanhang, och så framträder han på krogar med sin gamle parhäst Börje "Böcka" Andersson. De brukar bjuda på ett musikquiz på temat "en låt – många frågor".
Närmast efter födelsedagen ser han fram emot resan till Sardinien med Ulla. Han har en app i mobilen som räknar ned dagarna, men det här med resandet är lite dubbelt för Janne.
– Jag älskar att vara på sköna platser, som runt Medelhavet. Sola, bada, promenera och ha nära till ställen med nåt gott att äta och dricka. Men jag gillar inte att flyga!
Så fort han sätter sig i en flygplansstol känner han paniken komma smygande. Häromåret när planet skulle lyfta från Mallorca satt en passagerare bakom Janne som var ännu räddare än han, vilket inte gjorde saken bättre.
– Han krävde att få gå av, och det smittade av sig på mig. Men sen när vagnen kom blev vi lite lugnare, både han och jag.
När fotografen ska ta bilder greppar Janne gitarren.
– Men vad ska jag spela?
"Spela så att det hörs i tidningen", säger jag. Och med vana fingrar knäpper han fram gitarrkompet till Simon and Garfunkels "The Boxer", men måste alltmer kämpa mot ett tilltagande skrattanfall. "Spela så att det hörs", den gick verkligen hem hos Janne Lekström.