”Tisdagen den 17 september klockan 14.15 ringer telefonen. ’Kristian vill att vi alla ska komma’, säger rösten som tillhör mamma Eva. Strax därefter samlas hela familjen hos Kristian som går ifrån oss klockan 14.52. När Kristian för sista gången åker hemifrån bär båren stänk av ett långsamt regn.”
Det är Mattias Gidlund, storebror, som skrivit inledningen till boken I kroppen min – Vägsjäl, en drygt 200 sidor lång bok som följer skribenten och musikern Kristian Gidlund under hans sju sista månader.
Tar vid
Den postuma boken, som också innehåller en lång rad bilder, tar vid där hans förra bok, I kroppen min, slutade. När den gavs ut i våras möttes den av lovord.
”29-årige Kristian Gidlunds öde är välkänt. Han är snyggingen från Borlänge som spelade trummor i Sugarplum Fairy och jobbade som journalist, innan hans sjukdomgolvade honom. Med sin blogg om kampen mot och underkastelsen under cancern åstadkom han ett jordskred. Mer än 600 000 besökte den. Nu, samlade inom pärmar, inser man texternas fulla potential”, skrev NT:s recensent Inger Dahlman den 30 april.
Kort efter att boken kommit ut fick Kristian Gidlund Cancer- och Trafikskadades Riksförbunds journalistpris på 50 000 kronor för sin blogg med motiveringen:
”Den poetiska och informativa bloggen är skriven i eget terapeutiskt syfte, men har samtidigt fått miljontals läsare genom sin inlevelsefulla beskrivning av hur det är att leva med en obotlig cancer. Bloggen har på så sätt fyllt en viktig funktion för många andra, både drabbade och anhöriga till drabbade: att hitta det meningsfulla i det till synes hopplösa.”
Hopp även i mörkret
I den i dag postumt utgivna boken blir blogginläggen allt färre, skrivs med längre mellanrum men rymmer också de hopp även när det är som mörkast. ”Vågen visar förskräckt 54 kilo. Benen domnar bort. Min kropp förändras. Förfaller. Det dröjer över en vecka innan jag orkar mig ut i trädgården igen.”
Men en av alla dessa plågsamma nätter hör han sommarens sista koltrast. ”Jag undrar vad den sjunger om. Vad den längtar efter. Vackra sång, du koltrast i mörkret. Vem har du som väntar någonstans?”
Med en stämma så klar
Den postumt utgivna boken var det sista som Kristian Gidlund skrev. Men möjligen inte det sista som ges ut i hans namn. På förlaget Forum finns också den enda roman som Kristian Gidlund hann skriva.
– Den ligger här i min bokhylla och jag våndas personligen över hur vi ska göra med den. Frågan är om man gör Kristian en tjänst eller inte genom att ge ut den. För allting handlar om vad han hade velat att vi skulle göra, har förläggaren Anders Sjöqvist förklarat.
– Beslutet är inte heller vårt utan de anhörigas, understryker han. Om vi ska ge ut den är det bara om de känner att det vore det bästa för Kristian.
– Man ska veta att den här romanen var det inte en sjuk Kristian som skrev. Det är en roman som är skriven av en person som har hela livet framför sig. Bloggtexterna är skrivna av en person som har hela livet bakom sig.
Inger Dahlman skrev i sin NT-recension: ”Skakad inser man att Kristian Gidlund sätter ord på vår villrådighet inför det obegripliga. Och man lyssnar vidöppen till honom av två skäl: Han står tätt i dödens skugga, där varje ord väger tungt. Och han talar med så ung, klar stämma.”