När hon tillträde valåret 2014 hade hon tolv år som riksdagsledamot bakom sig.
– När jag tackade ja till uppdraget tänkte jag att det skulle bli skönt att ha en mindre roll efter åren som riksdagsledamot. Men ganska snart förstod jag att det på ett sätt är en större roll, och ära, att vara Norrköpings first lady, säger hon.
Hennes roll som borgmästare, eller kommunfullmäktiges ordförande, har framför allt inneburit att leda arbetet i kommunfullmäktige och att representera Norrköping i olika sammanhang, som vid internationella besök eller luciakröningen. Däremot har hon fått ligga lågt med sina politiska åsikter.
– Jag brukar förklara min roll som att den är mer lik talmannens än statsministerns.
Och så var det det här med titeln.
– På hemmaplan är det kommunfullmäktiges ordförande som gäller, men i internationella sammanhang är mayor, alltså borgmästare, mer gångbart.
Under de fyra år som hon innehaft uppdraget har hon, åtminstone på pappret, ägnat 25 procent av sin arbetstid åt sysslorna. I verkligheten har hon lagt ned betydligt mer tid.
– Det är ett knepigt uppdrag, som är svårt att kombinera med ett vanligt jobb, konstaterar hon.
Hennes räddning har varit att många av uppgifterna skett på kvällstid, vilket gjort det enklare att få ihop vardagen.
Louise Malmström är utbildad lärare och anställd på Marieborgs folkhögskola sedan 2014. Hon leder fortfarande skrivarkursen på skolan, men sen årsskiftet har hon också en ny anställning vid Linköpings universitet. Den nya tjänsten innebär att hon en del av tiden är doktorand och den andra delen undervisar blivande folkhögskollärare i pedagogik. Hon ser fram emot att få "grotta ned sig".
– Som politiker har jag varit generalist. Då måste du veta lite om mycket. Nu kan jag ägna mig helhjärtat åt ett ämne. Det blir en skön kontrast, säger hon.
Sen gör hon en paus och tänker efter.
– Eller så tycker jag att det blir för fyrkantigt, blir jag rastlös och längtar tillbaka, säger hon leende.
Även om hennes framtida arbetsplats är universitetsområdet i Linköping har vi stämt träff på Campus i Norrköping. Vi sitter i cafeterian och utanför de stora fönstren brusar strömmen och industrilandskapet breder ut sig.
– Det är verkligen lätt att tala väl om Norrköping. Det är en spännande och vacker stad. Den är avslappnad och lite ruff, men på ett charmigt sätt. Staden är öppen och välkomnande.
Louise har bott i kommunen hela sitt liv, men har ändå inte tröttnat.
– Det är en fördel med att visa upp staden för andra. Då ser du den med nya ögon hela tiden.
Växte upp gjorde hon i Hultsbruk en bit utanför staden. Då hennes mamma var sjuk i MS, var det framför allt sin pappa hon bodde tillsammans med. Hon trivdes med att bo på landet där naturen alltid är närvarande, men att bo så enskilt innebar också begränsningar. När det var dags att börja gymnasiet flyttade hon därför med en kompis till en lägenhet i stan och plötsligt öppnade sig en ny värld.
– Jag kunde med lätthet själv ta mig till min teaterträning och andra intressen. Det var befriande.
Det var också under gymnasietiden som intresset för politik växte. På den tiden gick hon på Hagagymnasiet och hade en känsla av att vilja förändra världen.
Hon gick med i Socialdemokraterna och har varit partiet trogen under alla år. Det hon tycker är styrkan med Socialdemokraterna är bredden inom partiet, att det finns de som är mer liberala och de som är mer radikala.
– Det gör det dynamiskt. Det är högt i tak och blir bra diskussioner.
Vikten av flerstämmighet och dialog är något som återkommer i vårt samtal. Louise tror att hennes förmåga att lyssna, medla och hitta lösningar har varit några av hennes styrkor i rollen som Kommunfullmäktiges ordförande. Men hon tror också att vissa anser att det varit hennes svaghet.
– Det finns nog de som tycker att jag borde ha gått in och brutit oftare och satt tydligare gränser. Men jag tror på ett friskt och frodigt samtal i fullmäktige, där det är högt i tak och vi lyssnar på varandra. Hellre en lång kväll och en frejdig debatt om man säger så.
Men nu har Louise slagit klubban i bordet för sista gången och på måndag väljs en ny ordförande.
Som traditionen bjuder kommer hon dock förevigas på ett porträtt som hängs upp i förmaket i rådhuset. Där hänger hennes föregångare i långa rader.
Stadens första borgmästare var Anders Matsson, som hade ämbetet mellan åren 1631 och 1640. Därefter följer en lång rad män. Först år 1991 fick en kvinna uppdraget – Nanna Nilsson. Hon följdes av Ulla Petterson Carvalho, Iréne Lindén, Li Teske och Eva Andersson och nu Louise Malmström.
Hon får själv välja konstnär till porträttet, men har inte hunnit ägna det någon större eftertanke än.
– Kanske får det bli en abstrakt målning, eller ett porträtt målat på håll. Det var ju roligare att bli avbildad före 40, säger hon med ett skratt.
Precis som porträtten är målade i olika stil beroende på tidsandan har själva uppdraget genomgått en stor förändring genom åren. Från att vara personen med all makt, till en representativ roll nästan utan någon exekutiv makt alls.
När Louise nu lämnar uppdraget bakom sig är hon tillbaka där hon började den där gången år 1994 – som ledamot i Norrköpings kommunfullmäktige. Hon ser fram emot att återigen få delta i den politiska debatten. Engagemanget är inte att ta miste på och viljan att förändra världen verkar bestå.
Hennes hjärtefrågor har alltid varit utbildning och kultur, men nu har listan blivit längre.
– Det är en av de stora fördelarna med det uppdrag jag haft. Jag har fått ett mer övergripande perspektiv och ser vikten av exempelvis stadsplaneringsfrågor.
– Eller ja, alla frågor är intressanta när man väl sätter sig in i dem.