Vi ses på tjänsterummet i Kyrkans hus i Norrköping, när det bara är en dag kvar tills hon formellt tillträder kyrkoherdetjänsten – 52-åriga Katarina Wändahl.
Men det är knappast en helt ny position för henne att leda Norrköpings pastorat. Sedan april i år har hon varit vikarierande kyrkoherde efter Thomas Wärfman, som flyttat till Växjö för en annan tjänst.
Men att Katarina skulle välja prästyrket var ingen självklarhet, även om hon vuxit upp i ett hem där kyrkan fanns med som en naturlig del av livet.
– Jag hade funderingar på att bli jurist. Och jag kom in på juristlinjen i Uppsala. Men jag tackade nej, säger hon.
Intresset för teologi var starkare och det blev i stället Bibellinjen på Vadstena folkhögskola. Ett beslut som sedan ledde henne fram till insikten att det var präst hon skulle bli. Flytten gick till Uppsala och 1996 prästvigdes hon.
Hon har en förklaring till att hon drogs till båda yrkena.
– Det handlade någonstans om att jag kände att jag ville göra något bra för världen.
Den första tjänsten som prästvigd blev i Borgs församling.
– Det kändes spännande för det var i den församlingen jag vuxit upp, säger hon.
Men det var i Sollentuna hon föddes. Flyttlasset till Norrköping gick i mitten av 70-talet när föräldrarna fick jobb på de utlokaliserade statliga verken SMHI och Sjöfartsverket.
– Jag trivdes jättebra, men kände mig aldrig som en Norrköpingsbo när jag var barn. Nu gör jag det, jag tycker jättemycket om den stad Norrköping har utvecklats till under senare år, säger hon.
Katarina gick först på Skarphagsskolan, sedan i musikklass på Hagaskolan. Det blev sedan naturvetenskapliga linjen på Hagagymnasiet.
Så flyttar vi oss fram i tiden. 2007 fick Katarina sin första kyrkoherdetjänst i Styrstad församling. Det var när varje församling hade sin egen kyrkoherde. Katarina har även varit församlingsherde. en titel som tillkom efter en omorganisation 2014. Året efter fick hon frågan av Thomas Wärfman om hon ville var med och fortsätta att utveckla det nya pastoratet. Hon svarade ja och fick tjänsten som adjunkt till kyrkoherden.
– Det innebar bland annat att jag skulle utarbeta ledarprogram och utveckla ledningsgrupperna. Men efter tre år längtade jag tillbaka till att vara ledare själv och blev församlingsherde igen, i Kolmårdens församling, säger hon.
Du har jobbat många år som präst nu. Vad är det bästa med yrket?
– Att man har kontakt med flera delar av livet. Med andligheten och med människor i så många olika situationer genom livet.
Och det svåraste?
– Att kyrkan fortfarande håller på att hitta sin roll i det sekulariserade samhälle vi lever i i dag. På 1800-talet var kyrkan hela samhället – vård, skola och omsorg. Nu gäller det att hitta varandra. Och här tror jag att språket många gånger gör att folk fjärmar sig, säger hon.
Men hon är övertygad om att kyrkan fyller en stor funktion ute i samhället. Inte minst i krissituationer. Hon exemplifierar med branden i Klockaretorpet tidigare i våras, då kyrkan samarbetade med kommunen i hjälparbetet.
– Och vi har märkt att utträdena ur kyrkan minskade under pandemin. Kanske det spelade roll att vi fanns där, som en stabilitet mitt i allt, funderar hon.
Hur redo är du för ditt nya uppdrag nu?
– Jag greppar det här, blir svaret.
Utan någon som helst tvekan.