Jaha, då var man tillbaka i spåret. Eller tillbaka förresten, jag har ju knappt varit där tidigare. Och utanför spåret skulle ju passa bättre än i, om jag ska fortsätta vara petig.
I alla fall. Det är min frus fel. Det är hon som har gått i spinn och farit runt som en skållad Kalla-wannabe runt husknuten de senaste vintrarna. Jag har varit frestad att följa efter men det har inte blivit av. Jag har alltid tänkt att så fort jag slår till så kommer det inte vara vinter igen på 20 år.
Men så, efter ett tips från den hurtiga frun, inhandlas till sist ett par begagnade skidor.
Det är gubbmotion så det bara sjunger om det men eftersom jag är en gubbe som gillar att motionera så passar det ju bra.
På premiärdagen, uppskattningsvis 30 år efter det senaste skidäventyret på någon friluftsdag i Vrinnevi, är jag taggad. För att få med lite rockerkänsla ut i skogen beslutar jag mig för att köra i svarta jeans. Men coolheten dör direkt. Efter åtta sekunder i spåret går det helt plötsligt fullständigt åt helsike.
Det är en knappt märkbar höjdskillnad på en halvmeter vid ett dike men i mitt nybörjartillstånd är det tillräckligt för att jag ska dråsa på arslet kapitalt med skidorna och stavarna åt alla håll.
Och bittert ångra att jag valde jeans när snön, blötan och kylan sätter in.
Så där fortsätter det den närmaste timmen. Det går inte bra men det går. På något sätt. De hemgjorda spåren håller kanske inte OS-klass, vilket gör att stavarna sjunker ned flera decimeter och skidorna sladdar ut betänkligt så fort man ska ta i lite.
Man kan sammanfatta det med att det gås skidor snarare än åks. Det går framåt men det är inte mycket mera. Och jag skakar i knäna så fort det blir en lite längre nedförsbacke men på något underligt sätt blir den första vurpan dagens enda vurpa.
Efter en stund tar jag sikte på svågern, som är lite mer erfaren i skidspåren. Hans armégröna kamouflagejacka och mössa med dödskalle på blir min ledstjärna i skogen medan jag går där och stånkar.
Jag förundras över hur sakta han rör sig, liksom segar sig fram som en trött sengångare framför mig. Men det spelar ingen roll. Långsamt, långsamt drar han ändå ifrån och efter ett tag får han stanna och vänta in mig. Gång på gång. Om han ser långsam ut, vad fasen ska folk säga om mig då? Att det är en förlamad sengångare med skidor som någon har ställt ut i skogen?
Fötterna smärtar när jag får av mig utrustningen och pustar ut i soffan. Tv:n knäpps på precis lagom när Johan Olsson spurtar sig loss från Cologna och vinner tremilen i Tjeckien.
För att uttrycka det oerhört milt: Det är inte samma sport. Det är samma färg på snön men sedan tar likheterna slut.