Det känns ibland som i går, men det har snart gått fem år sedan jag satte mig i Al Italias Boeing 747 och åkte österut över Atlanten.
Fem år är ju ganska mycket - närmare bestämt en dryg fjärdedel av mitt liv, men fortfarande så känner jag mig delvis kanadensisk.
Nu när jag bor i lilla staden Söderköping känns det konstigt att jag tidigare hade fem minuter till tunnelbanan. Att det tog en timma att köra ut ur staden eller att min pappa jobbade på 18:e våningen.
Jag bör nog nämna att jag bodde i staden Montreal
i Kanada - en stad med drygt tre miljoner invånare till skillnad från Söderköpings knappa 8 000.
Det är klart att det finns fördelar med att bo i en liten stad, men en viss melankoli uppstår när jag minns min troligtvis högt romantiserade bild av metropolen.
Jag minns hur det var att ta tunnelbanan till kompisar och att skrika mig hes på NHL-matcher. Jag minns affärer som hade öppet dygnet runt och trafik som aldrig försvann.
Ändå var mitt liv då rätt likt mitt liv nu. Jag bodde inte mitt
i centrum utan i ett villakvarter. I mellanstadiet gick eller cyklade jag till skolan och tittade på tv om kvällarna. Egentligen rätt likt en uppväxt i Söderköping.
Sedan fanns det naturligtvis saker som var mycket annorlunda i Kanada - inte minst skolan. Det faktum att man fick betyg från årskurs 1 medförde att man blev tvungen att visa upp någon form av kunskap.
Disciplinen var helt annorlunda. Jag minns att jag själv fick skriva rader - ett ganska milt straff - men även kompisar som fick skriva av hela sidor i ordboken. Man kan tycka vad man vill men onekligen var elever i Montreal tystare och mindre stökiga än här.
Att bo i en liten stad kan också ha sina fördelar. Den vackra naturen är mer lättåtkomlig här och det går att vara ute i skogen på ett annat sätt. Visserligen fanns det stora parker i Montreal, men det saknades en enkelhet att komma ut.
Söderköping är också en mycket vacker stad - framförallt om sommaren. Det får man komma ihåg så här om vintern. Men det som saknas i alla mindre städer är saker att göra!
Det saknas ställen att hänga - framförallt som minderårig. När man har bowlat klart och sett på bio så har man slutfört sin "Tour de Söderköping".
Självklart är jag fruktansvärt partisk. Jag älskar att vara i storstäder och vill inte bo i en liten stad i framtiden. De positiva minnen jag har från Montreal vore nog "lantisens" mardröm.
Det konstanta bullret och avgasröken kan knappast vara hälsosamt, men för att jag verkligen ska känna mig hemma, ja, då ska snoret vara grått när jag snyter mig!