Det finns flera sätt att ta sig fram på, ett är att ströva i visans värld. Då får man en klanglig bild av olika landskaps karaktär, traditioner och seder, och framför allt en mänsklig röst som uttrycker sig om livets skiftande gång.
Vi börjar vår resa i Skåne. En folkkär sångare lyfte fram sitt landskap i många visor. Det var Edvard Persson som på bred dialekt tolkade hembygdens natur och kultur. I ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” får han fram sin syn på människors kretslopp, vår, höst, ungdom och åldrande.
Vi fortsätter norrut till Småland som fått en riktig landskapsvisa i ”Röd lyser stugan”. Där finns en hyllning till blommor, fåglar och invånarna som arbetar och bor i ett ibland kargt men strävsamt område i vårt land. Melodin skrevs av Ivar Widéen, och texten av hans syster, som passande nog hette Linnéa.
Så tar vi båten från ostkusten till Gotland, för många ett sommarparadis. Där lyssnar man gärna till ”Gotländsk sommarnatt” av riksspelman Svante Pettersson. I visan vandrar man i det sällsamma landskapet med dess gamla släktgårdar, där havets brus aldrig är långt borta. Melodin spelades in på skiva av trumpetaren Ernie Englund, vilket gav den stor spridning.
Från ostkust till västkust. Evert Taube föddes på Vinga och besjöng gärna trakten. I ”Maj på Malö”, en vals med medryckande, gungande rytm, ger han ett ömsint porträtt av den brunbrända tösen som ”kommer i sin eka och förtöjer den vid strand”.
Reser vi norröver hamnar vi i Värmland, som har sin berömda och älskade landskapssång. Texten har skrivits av F. A. Dahlgren, men melodin har diskuterats ofta och länge. Man tror att den infördes av valloner till Östergötland som blev deras arbetsplats och hem. Nåväl, ”Ack Värmeland du sköna” är en riktig lovsång till bygden, där forsar brusar och där vill man både leva och dö en gång.
Till Värmland gränsar Dalarna där folkvisan har en särskilt stark ställning. En melodi kan där låta olika beroende på från vilken by den kommer. ”Den kristliga dagvisan”, alltså ”Den signade dag” har på det sättet olika varianter. Den vemodiga ”Vindarna sucka uti skogarna” har använts av Hugo Alfvén i hans rapsodi ”Midsommarvaka”. Melodierna går ofta i moll men har en säregen tjuskraft som inte lämnar någon oberörd.
Till sist far vi till Stockholm, besjunget redan av Bellman i ”Stolta stad”, med dess myllrande, färgrika folkliv och skönhet vid Strömmen. Salt och sött vatten möts dessutom i allsången på Skansen i Lasse Berghagens signaturmelodi. Sommarkvällens speciella charm ljuder starkt i alla röster som förenas då.
Men ännu är det bara februari. Ändå lyser en stigande sol löftesrikt över oss. Kanske kan det redan nu inspirera till en visa full av längtan och drömmar?