Piteå är en fantastisk liten stad. Men förrädisk. Varför skulle annars den norrländska skönheten vilja stjäla från mig? Samma sak, två gånger om dessutom.
Ni vet hur det är. Det poppar upp idiotiska små tekniska finesser snabbare än man hinner andas, och 90 procent av dem vet man inte ens vad de ska användas till. Men då och då lyckas tillverkarna faktiskt ta fram en produkt som man känner att det finns riktig användning för. Så var det när jag plockade ut en mobil router på jobbet för nästan exakt ett år sedan. Den ser ut ungefär som en mobiltelefon och via den ska man alltså ansluta sin dator och få bra uppkoppling. Grymt ovärderligt när man är ute i obygden i någon raggarhåla och ska försöka skicka hem artiklar en kvart innan deadline, medan hjärtat rusar i 200.
Premiären för min router blev i Vita Hästens oerhört viktiga bortamatch mot Piteå Hockey för ett år sedan. Min nya lilla vän skötte sig klanderfritt och jobbet flöt på utan minsta strul. Tills vi kom hem, och routern var borta. Jag letade och letade, vände ut och in på datorväskan 17 gånger, men det hjälpte inte.
Det var bara att lyfta luren och ringa till Piteå. På hotellet fanns den inte och det var egentligen mitt enda hopp. Därefter ringde jag taxibolaget som jag hade åkt med till flygplatsen, men i mitt inre hade jag nästan redan gett upp.
Då...
– Jodå, det finns en liten mobilliknade sak inlämnad. Den låg i bak på en av bilarna, berättade damen i växeln.
Helt osannolikt. Och plötsligt såg jag för mitt inre hur chaffisen hade tagit min väska och liksom lagt ner den lite på sidan, och hur den såphala routern då hade glidit ur eftersom dragkedjan var öppen i väskan.
Piteåkvinnan skickade ner routern till mig och därmed slapp jag skammen att försöka förklara på jobbet varför och hur jag hade slarvat bort den vid första användandet.
Sedan dess har jag haft ordning på min lilla hjälpreda. Ända tills helt nyligen då det var en favorit i repris med Hästenmatch uppe i Piteå.
Allt flöt på, igen, tills jag kom tillbaka till hotellet och inte hittade routern. Jag finkammade varenda millimeter av datorväskan helt maniskt, men det hjälpte inte. Det var nästan som en skräckfilm och jag trodde att någon drev med mig.
På morgonen därpå ringde jag Piteå Hockeys kansli, och blev kopplad till vaktmästaren i hallen som jag guidade upp till min pressplats ett halvt dygn tidigare.
– Jodå, det finns en lite mobilliknande sak under papperet här, upplyste han mig.
Helt jädra otroligt, tänkte jag bara. På vägen till flygplatsen hann jag svänga förbi med taxin och hämta upp den försvunna apparaten. Den här gången höll jag den stenhårt i handen tills vi hade lämnat Piteå. Chauffören fick knappt titta på den.