När jag kommer till Berits lägenhet står dörren på glänt och därinne sitter hon. Med en välkomstskylt i handen och en tjusig hatt på huvudet.
Berit är en kvinna som vet hur man gör intryck och som verkligen gör skäl för epitetet ”Norrköpingsprofil”. Hon har slitit hårt för stadens teater- och kulturliv och dessutom engagerat sig i en rad olika samhällsfrågor.
– Jag har fått höra att jag borde ha blivit politiker. Fan heller svarade jag, för då måste man ju följa partipiskan. Jag vill kunna ta striden när det passar mig.
En av hennes mer omskrivna drabbningar är den för Vrinnevisjukhusets fortlevnad. Hösten år 2003 arbetade Berit på sjukhuset när det hotades av drastiska neddragningar. Hon blev förbannad och agerade direkt och hon lyckades mobilisera Norrköpingsborna. Drygt 40 000 namnunderskrifter samlades in och hon skapade en mänsklig ring med 4 800 personer runt hela sjukhuset. Vrinnevislistan kom till och fick starkt stöd i valet. De ansvariga politikerna tvingades tänka om och sjukhuset räddades.
– Det är jag stolt över i dag. Inte stöddig, men ödmjuk och tacksam, säger hon.
Och fler fighter har det blivit genom åren. Hon har bland annat kämpat för syncentralen, krematoriet och nu senast har hon tagit ställning angående Ljuralänken.
– Jag växte upp med en pappa som slog och misshandlade, så jag bestämde mig tidigt för att ingen jäkel ska sätta sig på mig. Jag tänker inte bli slagen för ingenting och tycker jag att nåt är galet säger jag ifrån.
Berit är född i Söderhamn och flyttade som sjuåring till Sundsvall, där hon började i flickskola. När hon var 14 år flyttade familjen vidare till Norrköping där hon fortsatte skolgången. Då familjen hade ont om pengar var hon en så kallad frielev, som med hjälp av bidrag från annat håll fick möjlighet till en utbildning.
– Det hände att andra elever såg ner på mig, men jag klarade mig genom att vara klassens clown, berättar hon.
Hon minns speciellt ett tillfälle under skolåren när fröken berättade för klassen att de skulle på utflykt. Då räckte Berit, som enda elev, upp handen och meddelade att hon inte kunde följa med då hon var tvungen att hjälpa sin mamma med tvätten.
– Det var inte sant, men jag hade helt enkelt inte råd att följa med, säger Berit.
Hennes fröken genomskådade henne och utan att övriga elever fick reda på något löste hon situationen så att Berit trots allt kunde följa med.
– Det finns många fina människor.
Vägen in på teatern började med en uttagning till en ungdomsrevy år 1950 och därefter en tävling på gamla Kakhuset, där vinsten var att bli allsångsledare. Hon tog hem segern och som ledare för allsången blev hon upptäckt av teaterchefen Elis Utter som gav henne titelrollen i ”Flottans lilla fästmö”.
Det var också på teatern hon träffade sin förste man, en musiker. De gifte sig och fick sonen Lars-Åke tillsammans.
Efter tiden som revyprimadonna var hon teaterchef på Arbis mellan åren 1978–1986 och lyckades få den ekonomiskt belastade teatern på fötter igen. Men hon var chef utan lön.
– Jag jobbade ideellt med att dra in sponsorpengar.
Därför arbetade hon samtidigt som läkarsekreterare för att tjäna pengar. En dag fick hon frågan om hon ville lära sig det nya sjukhuset för att kunna hålla guidade turer där, för både den egna personalen och folk utifrån.
Så Berit slutade på Arbis för att lära känna varenda vrå av det nya Vrinnevisjukhuset.
I januari 1988 stod sjukhuset klart. I november samma år stack Berit till USA som au pair. Då var hon 55 år.
– Jag led av sviterna efter en skilsmässa och hade hjärtesorg och två vänner som bodde i USA övertalade mig att komma över. Så det gjorde jag.
Hon bodde hos en familj i Santa Monica och tog hand om två pojkar, som på den tiden var elva och tolv år gamla. Hon håller fortfarande kontakten med dem och nu har bägge dessutom flyttat till Sverige efter att ha mött svenska flickvänner. Den ena av pojkarna ska Berit åka och träffa i Stockholm i slutet av månaden.
– Världen är bra liten trots allt, säger hon och ler.
Att Berit är en social person som värdesätter vänskap märks tydligt. Exempelvis går hon ut och äter en gång i månaden med ett gäng väninnor. Och hon går gärna och ofta på teater och andra kulturella tillställningar.
Sin födelsedag firade hon med familjen hemma hos dottern. Men det innebar inte att gratulationer från vänner och bekanta uteblev. När hon kom hem igen möttes hon av inte mindre än 104 vykort på hallmattan. Hon visar upp påsen där hon förvarar dem.
– Jag ska skriva och tacka dem alla.
Berit Malmqvist må vara stridslysten, men med hjärtat på rätt ställe.