Året innan hade länets teater ålagts hårda sparkrav och det talades om att lägga ned Östgötabaletten. Flera tyckte att man borde bilda en vänförening för att försvara och stötta teatern och dess balettensemble, och en av de drivande var kommunalrådet Kjell Norberg i Norrköping.
En interimsstyrelse tillsattes med bland andra landshövdingen Rolf Wirtén och Sven Trolldal. De utarbetade stadgar till den blivande föreningen som konstituerades där på Löfstad slott i maj 1993, och Sven Trolldal valdes in i styrelsen tillsammans med ytterligare nio personer.
Där sitter han än, sedan 2008 som ordförande.
– Jag brukar säga på årsmötena att ”jaja, jag kan väl sitta ett år till då”. För jag tycker ju också att det är väldigt roligt. Jag känner mig som en i gänget på teatern, jag kan ju åtminstone låtsas att jag är det. När jag nu inte blev skådespelare själv, säger Sven som är 83 år.
Barndomsdrömmen var just att bli skådespelare, en dröm som närdes av radioteaterns sändningar som han hängivet lyssnade på hemma i jämtländska Ragunda. Hela gymnasietiden spelade han teater.
– Ja för sjutton. Alla trodde att jag skulle bli skådis eller regissör.
Det fortsatte med studentteatern i Uppsala som han var ledare för under en tid. Dramatens elevskola lockade, men hans universitetsämnen var psykologi, nordiska språk och litteraturhistoria. Sven fegade ur, det är hans egen beskrivning. Han vågade inte satsa på en osäker framtid som skådespelare, hans föräldrar tyckte också att det vore väldigt konstigt om han inte gjorde något av sina omfattande studier.
Han hade träffat blivande frun Ingela i Uppsala och efter studierna flyttade de till Åtvidaberg där lärarjobb väntade.
– Men det blev ju teater där också, jag satte upp pjäser med eleverna, berättar Sven.
Under 1960-talet arbetade han sedan på Sveriges radio i Stockholm, bland annat på Radioteatern, innan han 1972 blev erbjuden att producera radioteater i Norrköping, både för vuxna och för barn. Först var han producent och senare också regissör och anlitade flitigt skådespelarna på Östgötateatern.
– De tyckte det var roligt att bredda sig och arbeta för radion.
Det saknades heller inte möjligheter för Sven att öva sin uppfinningsrikedom. På den gamla goda tiden, det vill säga innan det fanns färdiga ljudeffekter i form av datafiler, fick man ofta göra egna ljud. När radioteatern skulle illustrera Andrés polarexpedition med ljudet av en fladdrande tältduk gick Sven runt och letade och hittade till slut en gammal regnrock i en garderob.
– Det var en perfekt tältduk!
När han gick i pension 1997 hade han de sista åren framför allt arbetat med radioföljetonger, bearbetat romaner för radio och gjort lite kulturinslag för lokalradion. I dag tycker han att han borde ha valt skådespelaryrket i sin ungdom, men är glad att han kunnat arbeta så mycket med teater ändå.
Som pensionär har Sven kunnat engagera sig fullt ut i Östgötateaterns vänförening. Inte bara i den förstås, han är bland annat också engagerad i Evandersällskapet som har sitt säte i Norrköping.
Östgötabaletten lyckades vänföreningen inte rädda, ensemblen lades ned 1996. Men föreningens styrelse och de omkring 340 medlemmarna gör vad de kan för att stötta sin länsteater, både i Norrköping och Linköping.
Så här skriver de i sin broschyr: ”Vi tycker om teatern och vill den väl. Det gör vi genom att se pjäserna som spelas, vara engagerade i verksamheten i stort och ha god kontakt med alla som arbetar där.”
– De flesta av våra möten går ut på att träffa teaterns medarbetare, oftast i anslutning till en aktuell pjäs. Vi brukar ha mötena i Kantinen (fikautrymmet på teatern i Norrköping, red:s anm.) och varannan gång träffas vi i Linköping på teaterns kafé. Kyri Sjöman har kommit och berättat om ”Kungens rosor” och härom månaden kom Peter Sundberg och pratade om ”Bröllopsresan”. Förra hösten lyckades jag få till en träff med Sven Wollter som gästade oss efter en föreställning av Swedenhielms”, säger Sven.
Varje år delar man ut stipendier till några av teaterns medarbetare. I år var det skådespelarna Christian Zell och Ann-Sofie Andersson Kern samt rekvisitören Karin Jagerfelt som fick 6 000 kronor var. Stipendierna är möjliga tack vare medlemsavgiften på 100 kronor och få utgifter.
– Utgifterna hålls nere eftersom teatermedarbetarna inte tar betalt när de är med på våra möten.
Teaterresorna är ett annat uppskattat inslag. Ett par tre resor per år brukar det bli, Västanåteatern i Värmland är ett återkommande resmål liksom Shakespeareuppsättningarna i Vadstena. Och Dramaten i Stockholm förstås.
– Sen går vi ju på Östgötateaterns egna föreställningar. Jag som ordförande ser allt de visar, det både vill och bör jag göra. Rent privat betyder teatern och vänföreningen väldigt mycket för mig, särskilt sedan jag blev änkling för tre år sedan. Det är en förankring utanför hemmet. Jag kommer väl fortsätta tills jag stupar.
Johan Ekfeldt