– Jag har flyttat ihop med Yngve. Igen. Vi var separerade ett år men jag insåg att häls-ingar är ett jäkla bra folk, säger Ann-Sofi och lägger till:
– Ja, det kan bli så ibland.
De träffades redan 1993 och gifte sig två år senare. Bostaden hade de i Krokek när de beslutade sig för att separera.
Även Ann-Sofi kommer norr-ifrån och växte upp i Haverö utanför Ånge i Medelpad. Hon minns barndomens vintrar, riktiga vintrar med 20 minusgrader och en meter snö.
– Det är jättefint där. Naturen, de höga bergen, dalarna, sjöarna. Jag skulle gärna flytta tillbaka någon gång. Det är väl så att där vaggan har stått, där är det hemma.
I Norrköping har Ann-Sofi bott i 37 år nu och har ännu inte riktigt bott in sig i staden. Att hon flyttade från Norrland var ”en ren ungdomsdumhet”. Hon letade jobb och hamnade först i Karlskrona där hon sökte upp en sjöman hon hade brevväxlat med.
– Men sjömän, det måste alltid rulla under fötterna på dem. Så det höll inte.
1978 kom hon till Norrköping och började arbeta som lokalvårdare på Ericssonfabriken på Ingelsta. Men egentligen hade hon en helt annan yrkesdröm.
– Jag har alltid varit förtjust i sjukvårdsyrkena, och tycker om att hjälpa. Jag är nog en resursperson till naturen. Drömmen var att bli undersköterska och jag hade påbörjat en utbildning när de sa att jag nog inte var lämplig för den sortens jobb.
Ann-Sofis liv har präglats av psykisk sjukdom. Hon äter sedan länge mediciner för att klara av vardagen.
– Det kallas GAD och betyder generaliserat ångestsyndrom. Och det är klart att man inte kan jobba på sjukhus då. Det började redan när jag var barn. Min barndom var stökig och jag kom till en fosterfamilj där jag blev både misshandlad och våldtagen. Jag hade ingen att vända mig till, och man trodde inte på vad barn sa på 60-talet.
I dag mår hon skapligt, men det kan svänga lite fram och tillbaka. Och en del ärr försvinner kanske aldrig.
Ann-Sofi är sjukpensionär sedan några år. 1989 sa kroppen ifrån efter många års lokalvård. Därefter arbetade hon inom Samhall med ett flertal olika arbetsuppgifter, ofta ute på andra företag.
– Som pensionär tar jag det väldigt lugnt. Jag har två döttrar och två barnbarn som jag träffar. Och så stickar jag. Jättemycket.
Det var långt uppe i vuxen ålder hon lärde sig. Hon hade provat någon gång men tyckte inte om det. Sedan träffade hon en kurator som rådde henne att börja sticka för att fokusera på handarbetet och inte grubbla så mycket.
– Så jag köpte mönster och garner och satte igång. Och jag kände faktiskt att det höll ångesten borta.
Hon får det att låta lätt men det var det inte, stickningen alltså.
– Visst var det svårt, det kan du vara säker på. Men jag är envis, så fruktansvärt envis.
Ann-Sofi har stickat dukar, klänningar, vantar, tröjor, sockor, ja det mesta som går att sticka. Hon reser sig och går och hämtar galgar med några fina klänningar och tröjor. Mönstren är avancerade och Ann-Sofi förklarar att om det blir minsta lilla fel så måste man riva upp och börja om.
Svårigheterna avskräcker henne inte.
– Nej, jag stickar för det mesta.
En sak som Ann-Sofi skulle vilja göra någon gång framöver, det är att sjunga i en kör. Hon har gjort det förut, i ABF-kören på 1980-talet, och tyckte det var väldigt roligt.
– Men nu är jag väl för gammal. Och helst ska man nog kunna noter.
Musikintresset är vidare än så. Ann-Sofi älskar att lyssna på pop och rock från 1960- och 70-talen och en absolut favorit, idol rentav, är James Last.
Och apropå favoriter. Ann-Sofi missar inte ett avsnitt av tv-programmet ”Det sitter i väggarna”. När hon förstår att jag aldrig sett det utbrister hon:
– Det ska du titta på! Det handlar om hus och deras historia, vilka som har bott där och så vidare. Och så är jag jätteförtjust i alla vetenskapsprogram. Och alla sjukvårdsprogram och... ja det vete sjutton vad jag är för person egentligen, skrattar Ann-Sofi.
Hon har minst en passion till och det är att skriva. Inte så att hon författar långa berättelser eller dagböcker, men dyker det upp ett frågeformulär eller en undersökning som ska fyllas i så kastar hon sig över uppgiften med stort engagemang.
Regelbundet tar hon sig också igenom tre olika korsordstidningar.
– Jag skickar aldrig in lösningarna. Det är mest spännande att försöka komma på rätt ord och samtidigt lära sig nya ord och vad de betyder.
Hon slänger ett öga på ett av de många korsorden och upptäcker några rutor som inte är ifyllda.
– ”Förses med chiffer”. Fem bokstäver. Kan du det?