Syskonen Jansson tackar för sig efter alla goda år hos Sara
En epok går i graven när familjen Jansson lämnar Saras hembageri efter 48 år.Under årens lopp är det många som har hittat till det anrika bageriet, trots att det ligger nästan undangömt på Östra Promenaden i närheten av Hamnbron - och de som en gång hittat dit återkommer.
Foto: Fotograf saknas!
Jag besöker bageriet veckan innan lucia, som är en av årets stora bakhelger. Under denna högtid är det strykande åtgång på både pepparkakor och lussekatter, och det är bakverk som kräver möda och stort besvär. - Först ska man dela upp degen i små delar. Sedan ska varje del formas till en lussekatt och så ska man sätta dit russin, förklarar Birgitta och Sven suckar tungt. Pepparkakorna har de redan gjort, två stora satser på tusen kakor vardera. Degen kavlas ut med hjälp av en mekanisk kavlingsmaskin som är i det närmaste antik. Men för att det överhuvudtaget ska bli någon deg måste sirap, fett och socker först kokas ihop. - Det är baltigt, säger Sven där han står borta vid en bänk och skrapar plåtar. Denna syssla har han utfört sedan barnsben. - Om man skrapade plåt i en timme fick man en chokladpucko, en glass med choklad och vanilj. Det var gott! säger han. Passade kakorna
Bageriet öppnades 1934 av en kvinna vid namn Sara. Ytterligare några ägare passerade revy innan bageriet 1960 köptes av Birgittas och Svens mamma Astrid. Storasyster Birgitta som i dag är 59 år och ett år yngre lillebror Sven växte upp i Oxelbergen. På frågan om de har några fler syskon svarar Sven på sitt vanliga rättframma vis: - Nej, inga som räknas. Vår far drog vidare och gjorde fler barn, men dem hade vi ingen kontakt med. I rättvisans namn tillägger han att de har haft en viss kontakt med sina halvsyskon i vuxen ålder. Med tiden övertog Birgitta och Sven allt fler av sysslorna i bageriet. Men mamma Astrid, som fyller 86 år nu på onsdag, hjälpte till ända fram till år 2000. Den sista tiden föll det på hennes lott att passa kakorna i ugnen. Varken Sven eller Birgitta har några barn som kan ta över rörelsen. - Nej, vi har haft så mycket att göra med det här så några barn har vi inte hunnit med, säger Birgitta. Alltid sista ordet
Därmed är det av nöden tvunget att "familjen Jansson tackar för sig efter 48 år", som det står på ett handskrivet anslag vid kassan. En av de sörjande stamkunderna är Tua Liborn. Hon upptäckte Saras hembageri på 1980-talet, när hon arbetade inom transportbranschen. - Varje torsdag var det dags att lämna tulldeklarationen, och tullen låg vid hamnen. På vår avdelning blev det tradition att samtidigt köpa äppelmunkar på Saras, säger Tua, som erkänner att hon också har "lurat" dit många av sina grannar på Vikbolandet. Själv gör hon ett stopp på bageriet varje gång hon åker in till stan. - Höjdpunkten har ju varit Sven - att man aldrig får honom att hålla tyst. Han får alltid sista ordet. Och ibland säger han saker så att man håller på att skratta ihjäl sig, det är helt sanslöst. "Jaha, ska man bygga på kroppshyddan i dag", kan han säga när man kommer in för att handla. Han bjuder på sig själv, och jag kommer att sakna att titta in och slänga käft med honom. Låga priser
För det mesta är det Sven som står ute i den lilla butiken, medan Birgitta håller till i bageriet innanför. Med tiden har det utvecklats en viss arbetsfördelning. Birgitta kommer hit redan vid tresnåret på morgnarna och då är det bageriets signum, de klassiska äppelmunkarna, som ska bakas. Sven, som kommer vid halvsextiden, har ansvaret för alla former - stora och små mazariner och stora och små tosca. Pensionärsföreningar är deras största kunder, men även många företag köper fikabröd till både personal och gäster på Saras. Alla som hittar hit är inte stamkunder, men även andra kunder är välkomna, försäkrar Sven. - No money stinks, säger han samtidigt som han utför en transaktion vid kassadisken. Prisskalan på den gamla vågen i kassan går från 1 till 6 kronor kilot. - Man får lägga till en nolla här och där. Ändå håller syskonen Jansson så låga priser att nya kunder tror att de har räknat fel. - Ja, bryr man sig inte om tjusig inredning och vackra emballage kan man hålla kostnaderna nere, säger Sven och nickar mot en trave gamla fruktkartonger, som står framför bröddisken och som kommer väl till pass vid stora beställningar av saffransbröd och vetebröd. I samma anda
Med van hand kavlar Birgitta ut degarna på bakbrädan och strör över ett tunt lager socker och kardemumma. Det får inte vara för mycket kryddor - då känner man inte den goda smaken av vetebrödet. Dagens färdigblandade fyllningar som används i modern fabriksproduktion har hon inget till övers för. Här sker bakningen på traditionellt vis. - Pojken Ross har gått bredvid mig och lärt sig recepten, säger hon. Pojken Ross heter Jerry i förnamn och det är han som ska ta över verksamheten i mitten av januari, med stöd av sin pappa Bengt Ross, som driver Färgargården. - Vi ska fortsätta driva bageriet i samma anda. Alla produkter ska vara kvar och allt ska vara precis likadant, lovar Jerry men tillägger att det kommer att bli en liten utökning av sortimentet och en viss uppfräschning av lokalerna. - Och en liten prisjustering, men den blir väldigt marginell, försäkrar han. Det är många som har hört av sig och frågat om det. Jerry hoppas också att de ska lyckas korta arbetspassen lite. Birgitta och Sven jobbar fram till åtta-niotiden på kvällarna. Det innebär arbetsdagar på upp till 18 timmar. - Men kroppen börjar säga ifrån, och då går det inte längre, säger Birgitta. På julafton gör de sin sista dag i bageriet. Vad ska ni göra när ni inte längre bakar hela dagarna? undrar jag. Sven tänker lata sig, och när han är färdig med det ska han måla husen på familjens lantställe utanför Söderköping. Birgitta har föresatt sig att äntligen få lite ordning på sitt hem. - Det ska bli roligt att se vad som ryms i alla högar, säger hon. Sedan kommer jag väl att fortsätta baka en del, åtminstone matbröd.
Så jobbar vi med nyheter