Sorgen efter mamman är fortfarande påtaglig när vi möts på Thomas arbetsplats åtta år senare.
Det har gått åtta år sedan Thomas Wirgart mamma Kerstin gick bort i den kroniska lungsjukdomen KOL. Av en slump såg han en annons om Hjärt-Lungfondens kampanj Cykelmiljonen – och bestämde sig för att vara med.
"Att se mamma kämpa efter andan, höra väsande i luftrören påverkade mig nog mer än vad jag trodde då", skrev han i samband med att han startade insamlingen, som han döpt till "Utan dina andetag". Det var första gången han verkligen satte ord på sina känslor kring mammans sjukdom och död.
– Det var tufft, konstaterar han.
Insamlingen tillägnar han även till sin syster, som drabbades av stroke för två år sedan. I dag mår hon förhållandevis bra och har inte längre några fysiska men.
– Min syster började gråta när jag berättade om det här, säger han.
Med insamlingen känner han att han gör en insats, samtidigt som det är en rolig grej.
– Jag var lite sporrad av Musikhjälpen och nu umgås man ju inte med så mycket folk. Vi är väldigt försiktiga hemma. Jag började bli lite rastlös och på det här sättet sporrades jag att röra på mig.
Kampanjen pågår hela året och till midsommar är målet är att komma upp till minst 5 000 kronor, vilket innebär 5 mil på cykel.
– En kompis säger att hon ska sätta in 10 000, bara för att jäklas, skrattar han.
För Thomas Wirgart är insamlingen ett sätt att göra något bra – både för forskningen och sig själv – men också en rolig grej.
Thomas kommer från Kalmar. Det var där han bodde tillsammans med sin fru Therese och dotter Mathilda när mamman insjuknade. Då hade hon redan varit beroende av slemlösande och inhalatorer under en lång tid.
2011 bestämde sig familjen för att flytta till Norrköping. Det var ett svårt beslut för Thomas, som ville finnas där för sina föräldrar, samtidigt som Therese gamla hemstad och studier lockade.
I början hälsade föräldrarna på i Norrköping, med syrgastuben på vagn, men i takt med att sjukdomen eskalerade blev mamman allt mer bunden till hemmet. Hon fick också göra upprepade besök på sjukhus för att få hjälp med syresättningen.
Thomas har fortfarande skuldkänslor över att han inte var nära när de hade det som svårast.
– Så är det. Såklart. Jag känner skuld över att jag lämnade mamma där. Att jag inte kunde finnas där, fysiskt.
Visste hon att du kände så?
– Ja, hon visste.
"Konflikterna kan bli jättestora, kring rökning till exempel. Man ser sin anhöriga tyna bort och i all välmening kan det bli så fel."
Thomas upplevde att hans mamma skämdes. Hon var rökare och "fick skylla sig själv". Hon klarade inte av att sluta, trots att hon mådde så dåligt. På slutet smygrökte hon.
– En tanke som jag har med det här är att jag vill att stödet till anhöriga ska öka. Till släkt och vänner. Samtalsstöd men också tips om hur man kan hjälpa den som är sjuk. Hur ska man prata kring rökning och motion?
Han säger att drabbade får stort stöd i dag, men att man som anhörig kan känna sig handfallen. Den absolut närmaste kan få viss hjälp, men han menar att fler behöver det.
– Konflikterna kan bli jättestora, kring rökning till exempel. Man ser sin anhöriga tyna bort och i all välmening kan det bli så fel.
Tidigt på morgonen den 2 april 2013 ringde Thomas pappa. Mamman var inlagd på sjukhus, för att ännu en gång få hjälp med syresättningen, och hade hittats på golvet utan puls.
– Den dagen hade jag tagit föräldraledigt för att åka ner med dottern och hennes äldsta kusin som var på besök.
Thomas, hans pappa och två syskon var med när syret stängdes av.
Thomas Wirgarts mamma är död men hennes minne lever vidare. Året efter blev Mathilda storasyster till Sthina. Båda bär sin farmor Kerstins namn.