- Jag kunde ha rånat ett casino och kraschat med en bil i ett sovrum, säger han.
Lugn. Bara lugn.
Det är inte så allvarligt.
Det är bara den första scenen i pjäsen Senast sex, som aldrig (hittills - bör vi nog tillägga) blivit av och tillhör en av Pontus Helanders favoriter.
Det var, som ni säkert förstår, inte alldeles lätt att hitta en bland alla de pjäser, musikaler, shower och revyer, som kantat hans liv och karriär under resan Norrköping tur och retur.
- Stig Grybe kom med manuset, när vi spelade ihop i Stockholm och bad mig läsa det. Det var en thrillerkomedi med bara två roller. Jag skulle vara en kille, som rånat ett casino och på vägen till en mötesplats kraschar jag med bilen in i ett sovrum, där en gubbe ligger och sover. Jag binder och hotar honom, men han bara pratar, pratar och pratar hela tiden. Det blev dock aldrig något av det, säger han.
Vi träffas på en okänd scen, där knappt någon sett eller hört honom - vid köksbordet hemma i lägenheten i Norrköping.
Ett vardagsrum
Mitt i farvälet av sju år på Skandiateatern med nyårsrevyn Dä va dä dö fyller teaterdirektören, artisten och skådespelaren 50 år. Han har, tillsammans med Carina Perenkranz och företaget Chopp Event, drivit Skandiateatern i sju år och skapat ett vardagsrum för de nöjeslystna i Norrköping.
Det är en del av Pontus Helander, som gärna skrattar åt sig själv och alla situationer han kan hamna i.
- Mitt liv är en fars, säger han och skrattar.
Det finns en mer privat, mer hemlig Pontus Helander också i sitt eget vardagsrum mitt i stan.
- Mitt hem är min borg, säger han och blir lite mer allvarlig.
- Jag är rätt noga med vem jag vill ha här. Jag står för det. Där ute - i teatern, i salongen eller på stan - är jag gärna social och har tid med alla, men här och på landet ute på Vikbolandet är integriteten viktig. Jag har hemligheter jag inte vill dela med någon annan.
Du avslutade intervjun i NT inför din 40-årsdag med orden "livet slutar väl inte för man fyller 40 år..."
- Det slutar inte för man fyller 50 år heller, säger Pontus med ett leende.
Det har varit tio händelserika år.
- Jag satte punkt för min tid i huvudstaden, kom hem till Norrköping och lyckades erövra min stad igen. Jag är väldigt stolt över det.
Jobb i landsorten
Varför kom du tillbaka?
- Arbetet.
- Jag hade passerat 40 år. Marknaden blir genast så mycket tuffare i Stockholm då. Jag ville inte springa på auditions och provspelningar. Det var inte min grej. Jag jobbade med Laila Westersund i Pippi Långstrump då och suckade över hur svårt det var med jobb i Stockholm, men hon fick mig att tänka om med en mening.
Vad sade hon?
- Det finns jobb på landsorten också.
Norrköping fanns där och väntade.
- Jag och Norrköping fann varandra just då. Det var så mycket som passade in. Jag regisserade på Lilla Teatern ett år, spelade nästa och så rann det på. Det var nog bara "Tjadden" Hällström, som trodde att jag skulle driva Skandiateatern under mitt liv.
"Tjadden" ville värva
Berätta:
- Jag träffade "Tjadden" många gånger i Stockholm. Han frågade, undrade och tyckte att jag, som östgöte och från Norrköping, skulle ta över Skandia. Jag var väl runt 30 år, mitt i livet, och hade inte sådana planer alls, men "Tjadden" fick som han ville. Det är intressant.
Pontus Helander blev fast och förälskad i livet på scenen direkt.
Hans stora genombrott kom på Arbis i Norrköping, där han spelade Freddy i storsuccén My Fair Lady, som gick för utsålda hus i nästan två års tid.
- Jag blev omedelbart fascinerad av yrket, säger Pontus.
- Att stå på en scen, gestalta och tänka någon annans tankar och spela en roll fångade mig. Jag blev väldigt nyfiken och njöt verkligen av att ha lamporna riktade mot mig. Det var en upplevelse, som är svår att beskriva.
Hur mycket skådespelare är du i vardagen?
- Jag skulle inte orka vara skådespelare 24 timmar om dygnet. Jag kopplar på och kopplar av - ibland lite väl mycket så att jag tappar texten, men när jag lämnar scenen och teatern är jag bara Pontus... Jag är mycket mig själv. Frispråkig, lättsam och humoristisk.
- Vissa dagar kan jag uppleva mig som vansinnigt rolig och ser en karriär inom stand up, men det kan gå över redan till nästa dag.
Försöker vara ödmjuk
Vad är du mest stolt över?
- Jag har under hela mitt liv lyckats behålla min ödmjukhet. Det är inga stora saker, men jag har försökt hålla en humoristisk och lagom inställning till teatern. Vi jobbar ju bara med teater. Det är en fantasivärld.
Ångrar du något i dag?
- Jag fick en chans att komma in på Operahögskolan i Stockholm, men nobbade. Jag hade jobbat så pass länge och byggt upp ett kontaktnät. Jag var rädd för att tappa det om jag började den utbildningen. Jag kunde inte läsa noter eller spela ett instrument heller så jag var nog helt enkelt för feg för att börja läsa.
Jobbar med gehör
Läser du noter i dag?
- Jag kan se upp och ner, men jag läser inte. Jag jobbar med gehör. Det är ett oerhört avancerat musikaliskt knep jag har. Jag lyssnar först och gör den till min sen.
Pontus Helander kommer inte från någon musikalisk familj, men har i sin släktforskning hittat ett band till den store Ernst Rolf, som var revykung och hela Sveriges stjärna på 1920-talet.
- Min mormor och Ernst Rolf var kusiner, avslöjar Pontus.
- Jag kan faktiskt känna igen mig i Ernst Rolf ibland. Det kanske finns någon gen som skickats genom släkten med orden "reyv är kul, revy är kul, revy är kul." Han gjorde ju lyxrevyer. Det gör ju inte vi.
Den 2 februari sätter han och Carina Perenkranz punkt för de sju åren på Skandiateatern.
- Det kommer kännas vemodigt. Vi gav det tio år. Det blev sju, men det känns lagom att bryta upp nu. Vi avslutar ett kapitel den 2 februari och börjar ett nytt den 3. Vårt företag lever vidare och ska fortsätta producera det vi vill göra och det vi är bäst på. Det finns gott om scener i Norrköping vi kan spela på.
Vill leva i nuet
Har du någon egen dröm kvar?
- Jag vill leva i nuet, säger han snabbt.
- Jag vill gärna försöka hinna njuta av ledighet, om ekonomin tillåter, innan man fyller 67 år och går i pension. Vem vet... jag står kanske där på någon pensionärsförening och sjunger My Way, när jag är 78 år. Jag kan bara hoppas att någon säger till mig att sluta, när det börjar låta för illa.