På bilden rakar Tomas en av sina kunder i turkiska Azech där han växte upp. ”Världens yngsta herrfrisör”, satte tidningen som rubrik, och skrev sedan felaktigt att han var tolv år, men han var alltså ytterligare ett år yngre.
– Från början var jag en busig unge som absolut inte ville bli frisör. Men det bestämdes att jag skulle ärva yrket efter min far. Så jag fick gå i lära hos min storebror Josuf, och om jag inte kom till salongen fick jag stryk av pappa.
Lärlingstiden inleddes när Tomas var omkring åtta år. Någon egentlig barndom kan han inte minnas att han haft, inte en barndom med lek i alla fall. Om han inte befann sig i skolan eller kyrkan skulle han genast till frisersalongen och lära sig det hantverk som skulle försörja honom och hans framtida familj.
– I dag är jag tacksam att farsan faktiskt lärde mig ett yrke. Även om det innebar att jag alltid var lite sämre än de andra ungarna på fotboll, säger Tomas.
1985 flyttade storebror Josuf till Sverige och Norrköping, och Tomas fick ta över sin brors salong och därmed sluta skolan efter årskurs fem. Samma år dog pappan och Tomas blev den som tog på sig försörjningsansvaret för sin familj. Motviljan mot jobbet förbyttes snart i en stolthet över att kunna driva en egen frisersalong vid bara elva års ålder. Han hade till och med lärlingar.
Efter fyra år kom han som femtonåring till Sverige tillsammans med sin syster och mor. De slog sig ned i Norrköping där äldsta brodern Görgis och mellanbrodern Josuf bodde. Att Tomas skulle fortsätta som frisör i sitt nya land var mer eller mindre självklart.
– Brorsan, Josuf, gick på frisörskola och tog med mig dit för att visa vad jag kunde. Alla blev väldigt imponerade av att jag både kunde klippa och raka, även om jag inte alltid gjorde exakt som de lärde ut på skolan.
I Turkiet rakade han ofta sina kunder, men i Sverige skötte folk sådant själva. Här kom det nästan enbart att handla om klippning, och så är det fortfarande. Men Tomas framhåller att han även nu har rakning på repertoaren och verkar sugen på att åter få använda sina kunskaper på området.
De första åren arbetade han hos Josuf samtidigt som han gick och lärde sig svenska. I jobbet mötte Tomas ett par helt nya utmaningar – han var tvungen att lära sig klippa damer, det gjorde inte en herrfrisör i Turkiet. Han fick också lära sig att klippa det ofta tunna skandinaviska håret.
– Kunderna ville att jag skulle tunna ut håret. Jag tyckte att det redan var tunt.
Sedan 1995 driver Tomas sin egen salong Cityfrisören för både herrar och damer. I december flyttade han och kollegan Sofia Alshammar från Spiralenvaruhuset till det nybyggda huset vid Hötorget.
Vi sitter i pausrummet längst in i lokalen och pratar när han har en ledig stund mitt på dagen. En bekant kommer in och byter några ord med Tomas på turkiska. Tomas behärskar många språk, hans modersmål är arabiska, och i Azech lärde man sig turkiska, syrianska och kurdiska av bara farten.
– Det lärde man sig på gatan. Och det var bra att kunna prata med folk när man drev frisersalong.
Nu bor Tomas i ett hus i Klingsberg med hustrun Bianca och barnen Kristian, Alicia och Gloria. Inget av barnen verkar ha någon plan att gå i sin fars fotspår när det gäller yrkesvalet.
– Kristian som är 14 år och äldst vill bli fotbollsspelare, som Messi. Jag ville ju inte heller bli frisör så det är ju bara att acceptera.
Säger Tomas som avslöjar att om han hade haft ett annat jobb så skulle det vara snickare. Han älskar att jobba med händerna och gillar att fixa och greja i hemmet. Nästa projekt kan bli en ny kassadisk här på salongen, men först måste han tänka ut hur den ska designas.
Att snickra är inte något han har gått och lärt sig, han bara kan det.
– Är man händig har man mycket på köpet. Det är ett hantverk precis som att vara frisör. Jag ser direkt när något är snett.
Tomas blickar inte tillbaka så mycket. Han har rest till Turkiet några gånger sedan flytten till Sverige, senast för ett par år sedan. Men han har nästan ingen anknytning dit längre, och känner ingen i gamla hemstaden Azech.
– Den har blivit större samtidigt som våra kvarter har förfallit. Jag kände mig inte hemma där längre och tyckte inte det var något att se. Nu har jag bott i Sverige i 26 år och där bodde jag bara i 15. Det är Sverige som är hemma, säger Tomas.
Rent formellt heter han inte så. När pappan skulle gå och anmäla för myndigheterna att han fått en son som skulle heta Tomas, tyckte tjänstemannen att pojken borde heta något som lät mindre kristet för att undvika problem. De kunde ju ändå kalla honom Tomas.
– Så på papperet heter jag Tuna, det är namn efter en flod. Nästan ingen vet att det är mitt formella namn, jag tror inte ens mina barn har hört det. Själv fick jag veta det när jag började skolan.
Tomas vill inte prata politik. Han gör inte skillnad på folk och han har kunder av alla möjliga religioner.
– Man är människa. Här och nu. Och det gäller alla.