Tunga grejor mot livsleda

När livet ter sig lite småtrist och väl förutsägbart får man ta till ett och annat knep. Nej, jag brukar inte slänga in en röd strumpa bland vittvätten. I alla fall inte medvetet. Riktigt så roligt vill jag inte ha det.

Norrköping2009-05-04 00:17
Det krävs mer för att få fart på livsandarna. Och nu snackar vi riktigt tunga grejor. Jag brukar rulla ner bilen till bensinmacken. Redan i kön till kassan är jag lite blek om nosen av anspänning inför det som väntar. Så viskar jag det magiska ordet till snubben bakom disken, betalar en mindre förmögenhet, och går ut med en lapp, stor som ett frimärke. Kanske är detta dagen då en häftig vindil ska slita lappen ur näven på mig. Kanske är detta dagen då jag ska tvingas åla genom vattenpölar under någon annans bil för att få fatt på dyrgripen...Men icke. Sedan följer oftast en stunds väntan i kö. Jag är nämligen inte ensam om att försöka pigga upp den grå vardagen på detta sätt, det är trösterikt. Många med mig får ibland ta till de mest desperata grepp för att hålla ledan stången. Kön gör att man kan läsa den enkla instruktionen femton gånger minst, och jaga upp sig lite till förstås. Och hade jag haft en mindre skog av antenner på bilskrället så hade jag förmodligen hunnit montera bort hela rasket. När bilen som står framför mig försvinner bakom portarna (för evigt uppslukad?) börjar den verkliga nervositeten göra sig gällande. Lappen var la jag den? Hur långt ifrån stolpen med dosan för koden kan man stå och ändå lyckas knappa in de där siffrorna? Eller hur nära utan att repa hela sidan på bilen? Och om fönsterhissen skulle haka upp sig, vad gör jag då? Så går portarna upp. En grön lampa börjar lysa. Det är nu det börjar! Jag sträcker nästan armen ur led för att nå fram till kod-dosan. Med darrande pekfinger trycker jag in siffrorna. Och simsalabim, portarna öppnar sig! Med skräckblandad förtjusning rullar jag in och hör hur maskinen dundrar igång. Till en början förrädiskt lugnt och fint, det skvätts lite hit och dit. Något helt annat är det när det tunga artilleriet drar igång. När de gigantiska borstarna pressas mot vindrutan sitter jag nästan nere vid pedalerna, som en skrämd harpalt, och håller händerna för ansiktet. Jag är övertygad om att fönstret ska ge vika och att jag ska tvingas till mitt livs sista brottningsmatch med ett löddrigt borstmonster. Ett märkligt ljud kommer från strupen. Och så plötsligt är allting över. Jag rullar ut på lätta hjul, kliver ut och granskar min trotjänare. Det är svårt att förstå att det är samma bil som tidigare. Och själv känner jag mig mer än nöjd, snudd på kaxig. Det här, mina vänner, det här måste jag göra mycket mycket oftare!!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om