Vinkeln var SVT:s regionala verksamhet. Kulturminister Adelsohn-Liljeroth pressades av socialdemokrater från Jämtland och Norrbotten.
Det var en bra debatt, spänstig och informativ. Jag fick rentav tänka efter, varför jag är så hårt kritisk i det ämnet. Adelsohn-Liljeroth talade sig varm för SVT:s regionala aktiviteter. Hon menade att de bör få stora resurser. Det gick nog en förundrad suck genom landets ödelagda tevehus. Inte här i stan, för här är tevehuset befolkat av Agape-prelater, en frireligiös rörelse med rötter i Livets ord, men Jan Rosman och Michael Sjöberg kanske mumlade ”halleluja” åt den mångsidiga kulturministern, som också är kyrkominister.
SVT:s ”På spåret”, har som sagt tärts av tevefriktionen, men ibland får programmet en regional karaktär och där finns guldkorn. I årets final stannade tåget i Norrköping, och det var ju inte mera än rätt, eftersom man hade besökt Linköping tidigare. Trots att jag bara är smygvit, framstod de gamla IFK-dresserna som vackra, men varför fick vi bara se fötter och inte ansikten på Gunnar och Nisse och de andra guldspelarna? Den Lill Lindfors-grejen och tio i topp är utsliten, med i varje återblick. Man skulle såklart ha frågat var historiens första ”Svensktoppen” sändes. Det vet ju både ni och jag att det var från den lilla byn Tingsbröten utanför stan, eller hur?
Proggkungarna Nationalteatern är här: stort. För alla som inte hängde med ”rödvinsvänstern”, är nog Hans Mosesson mera känd som ”Ica-Stig” och Ulf Dageby, som han som var med i ”Så mycket bättre” (otänkbart på proggtiden). Vi gamla proggare, inte så många, vet bättre. Vi kan texterna och ackorden.
Det är nog tur för vissa att OS snart är slut. Ola Wenströms käkar riskerade att låsa sig i det där påklistrade blågula chauvinistiska medaljleendet. Wenström var länge en bra reporter på Radiosporten nu reducerad till en av Stenbeckimperiets skyltdockor.
Antagligen skönt även för kungaparet att komma hem till den grå vardagen på slottet. De har sett lite slitna och förvirrade ut, men det kan vara av utmattning, efter hundratals frågor med samma innebörd ”hur känns det?” och ”när förstod ni att det var klart?”.
SVT:s dramasatsningar är minst lika viktiga som de regionala programmen. Synd bara att det tycks ha blivit så svårt för SVT att få till det. Nu senast är det ”Tjockare än vatten”, som misslyckats. Det blir inte ”drama” för att folk svär, skriker och svettas.
Det är bara att knäppa på ett avsnitt av, säg,”Cityakuten”, så inser man vad SVT Drama har att göra i läxa.
Bäst är drama på teatern.
God morgon, trevlig helg.