Underst i viktiga högen

Det finns företeelser som orsakar en sorts mental blockering och får det att svartna för ögonen. Nu menar jag inte knark och sprit utan oskyldiga saker som virvlar omkring i den grå vardagen lite hur som helst. Som till exempel vissa ord. Som till exempel pension. Eller försäkringar.Börjar du prata pension och försäkringar med mig kommer du att mötas av en tom blick och några pliktskyldiga ja, jo och javisst, helt enkelt därför att orden inte hittar något fäste. Jag är ju inte ensam om det här - vi är många som håglöst vittjar brevlådan på kuvertet i orange och lägger det i viktiga högen där det blir kvar tills det inte verkar viktigt längre - men jag tror mig vara ett av de svårare fallen.Före jul blev jag uppringd av en trevlig dam från ett försäkringsbolag som ville hjälpa mig att få en bättre pension genom att låta hennes bolag förvalta en del av pensionen. Ja, jo, javisst, sa jag. Det lät väl bra och jag behövde inte vidta några andra åtgärder än att skriva på ett papper som skulle skickas till mig.I februari ringde hon igen. Då hade jag förträngt hennes papper, men det sa jag inte. Julen kom i vägen, sa jag. Det ligger underst i viktiga högen, sa jag, men jag skriver på det ikväll och skickar iväg. Vad bra att du ringde.Det var alltså två månader sedan. Härom dagen hade hon sökt mig igen. Men jag vet inte var papperet är. Jag har inte sett det sedan före jul, och det är himla synd för det var ett bra papper, ett sådant man vill underteckna och lägga på postlådan och bli tillfredsställd av i sitt inre, för att man har varit duktig och gjort en investering för livet. Nu tänker du kanske att den här killen har så mycket pengar att han kan ta lätt på sin framtida ekonomiska situation. Om det vore så väl. I stället handlar det alltså om någon form av mental blockering. Och det tragiska är ju att här kommer det en människa som tar på sig allt krångel och bara ber om en liten underskrift.Och så händer ingenting. Papperet ligger kvar underst i viktiga högen (tror jag), och nu har det gått så långt att jag inte ens är säker på var själva högen befinner sig. Jag tror att den ligger hemma någonstans. Jag hoppas att den gör det.Egentligen vet man alltid inom sig vad ens problem är, och vad man borde göra i såna här lägen - det gäller bara att våga gräva precis där demonerna gömmer sig. Själv borde jag lokalisera viktiga högen och gräva där, annars hinner man väl bli pensionsfärdig innan högen kommer fram i någon vindsröjning, och då kommer det att verka märkligt att man inte tog tag i de här sakerna lite tidigare.Johan Ekfeldt