- Hon var sig så lik från förr, lätt för skrattet och lättsam, jag var så lycklig efter vårt möte.
Nu vet hon att barndomsvännen aldrig glömde henne heller.
- Lena var aldrig långt borta från mitt hjärta, eftersom hon var i det, säger Caroline som återvänt hem till Tyskland.
Presenten som skulptören Caroline tagit med sig till barndomsvännen var en av de sju som ingår i serien På trappan.
På hedersplats
Den trappan var deras favoritplats. Det var där de åt glass, läste Kalle Anka, rensade kantareller, drack hallonsaft och åt kanelbullar.
Nu har vängåvan fått en hedersplats hemma hos Lena.
- Jag har ställt den på en plats så att jag kan se den hela tiden.
Caroline, som ursprungligen bodde i Linköping, är verksam i Berlin sedan elva år medan Lena hela tiden bott och arbetat i sin barndomsstad Norrköping.
- Jag började jobba när jag var 15 år och då var jag inte där ute på Hasselviken på somrarna. Och Carolines familj flyttade ganska tidigt till Frankrike. Vi hade brevkontakt, men inte mer än så. Sen tappade vi bort varandra, förklarar Lena.
Med åren fick sommarhusen vid Hasselviken andra ägare. I dag är den gamla badbryggan borta, och, nya hus har byggts.
- Det är klart att jag känner saknad och sorg efter en svunnen tid, säger Caroline som återvänt hem till Tyskland.
Desto större glädje att ha fått tillbaka sommarbästisen från förr.
Lika och ändå så olika
Lena å sin sida har otaliga gånger undrat hur Caroline har haft det. I våras mötte hon Carolines kusin Lottie, som bor i Lindö och fick genom henne veta att Caroline numera bodde i Berlin. Lena bad om en hälsning och lämnade över sitt telefonnummer.
Bara några veckor senare ringde Lottie och berättade att Caroline skulle vara med i NT.
- Sedan NT-artikeln publicerades har vi mejlat fram och tillbaks och berättat om våra vuxna liv. Barn, familj, jobb, intressen, dödsfall, funderingar, viktiga händelser, förklarar Caroline.
Vid det här laget har Lena arbetat inom vård och omsorg i fyrtio år och förklarar att hon hittat fullständigt rätt när det gäller arbete. På fritiden har hon målat, vävt och "hållit på", som hon uttrycker det om sina konstnärliga förmågor.
- På något vis är vi så lika, Caroline och jag, fast ändå så olika. Men vi har samma syn på livet.
- Lena och jag har funnit varandra igen. Det värmer djupt in i kroppen och hela min själ är omättat lycklig över att vi nu kan fortsätta där vi lämnade, säger Caroline.
Varför vänta?
Barndomsvännerna visade sig vara vänner för livet. Och nu ska det inte dröja länge innan de ses på nytt. Efter reportaget i NT som visade Carolines och hennes konst hemma i ateljén i Berlin har det blivit klart att hon ska ställa ut sina på galleriet NP33, i ett tidigare sädesmagasin i Norra Promenaden.
Om ett halvår är det dags för vernissage. Och då möts Lena och Caroline igen, det har de redan bestämt.
- Om det inte blir så att jag åker till Berlin innan dess, säger Lena.
Ja, varför vänta så länge som sex månader när man redan fått vara ifrån varandra långt mer än 30 år?