- Ja, nu trivs jag utmärkt, säger Birgitta Vinell och tittar belåtet ut genom köksfönstret på snöflingorna som virvlar runt i decembermörkret.
- Jag tycker inte om värmen, jag tycker det är vackert med snö och is, stjärnhimlar.
I sin lilla digitalkamera har hon närmare 500 bilder med snö, isberg, glaciärer - och pingviner. Onsdagen den 24 november kom hon hem, ett par veckor innan hon skulle fylla 68.
Hon hade nått sina drömmars mål. Vem hade kunnat tro det? Ingen, allra minst hon själv. Inte sen den där dagen i september förra året.
- Då gick alla drömmarna i kras, säger hon medan tårarna skymmer blicken.
Fram till den dagen var det full rulle. I juni 2008 gick hon i pension efter 40 år som musiklärare och flöjtpedagog. Det var dags att börja beta av framtidsdrömmarna, den ena efter den andra. Längst fram i kön stod resan till Antarktis och stampade otåligt.
I november 2009 skulle hon gå ombord. En tre veckors rundresa skulle ta henne till Falklandsöarna, Sydgeorgien, Antarktis och sydspetsen på Sydamerika. Och det bästa av allt - hon skulle få se hur kungspingvinen lever.
Mera envishet
I fem år hade hon sparat för att få ihop till resan som inte blev av. Av de 65 000 kronorna hon betalade fick hon så småningom tillbaka 45 000.
- Jag hade inte varit ordentlig försäkrad. Försäkringsbolaget sade att jag missat att fylla i en viss ruta. Vi drog det hela vägen till Allmänna reklamationsnämnden, men det hjälpte inte.
Som nybliven pensionär spelade hon barytonsax i Bråvikens symfoniorkester, vikarierade som musiklärare varje fredag, var ute och observerade fåglar och stjärnhimlar, umgicks med dotter och barnbarn, cyklade överallt och var ute och sprang i motionsspåren, med sikte på maratonlopp. Det låter som väldigt mycket energi.
- Nej, det var mera envishet. Har jag bestämt mig för nåt, så brukar jag göra det.
Söndagen den 30 augusti 2009 sprang hon Tjejmilen. Fredagen den 4 september sov hon lite längre. Anders Svensk, livskamraten sedan många år, skulle komma och hämta henne. De skulle köpa presenter till hennes dotterdotter Emma, som skulle fylla år dagen därpå. Men först skulle Birgitta ta en dusch. Hon klädde av sig och gick in i duschen.
Spretiga tecken
- Det kom som en blixt från klar himmel. Så här bara, säger Birgitta och knäpper med fingrarna.
- Först tänkte jag "nu väntar jag på Anders", men så tänkte jag att "här kan jag inte sitta".
Hon lyckades kravla sig ut i hallen, sträcka sig upp och vrida om låset i ytterdörren, krypa ut i farstun och ropa på hjälp. Snälla grannar hörde hennes förtvivlan, kom ut, svepte en filt om hennes nakna kropp och ringde efter ambulans. Den körde med blinkande blåljus till Vrinnevisjukhuset och sen vidare till US i Linköping.
Hon fick stanna fyra dagar på intensiven. Birgitta kunde inte prata, sitta, stå, gå eller skriva.
- Det var så vingligt allting, säger hon och tar fram ett litet anteckningsblock och visar det första hon försökte skriva. De spretiga tecknen liknar ett litet barns tafatta försök att härma riktiga bokstäver.
Hoppet levde
Röntgenbilderna visade att hon fått en blödning i hjärnstammen. Tal och balans hade tagit stryk och hon hade svårt att svälja. Birgitta blev kvar på sjukhus i nio veckor. Onsdagen den 11 november kom hon hem, på dottern Helenas födelsedag.
Tröttheten och yrseln var hennes ständiga följeslagare. Mot bättre vetande och allt förnuft bestämde hon sig. En bit in på det nya året bokade hon en ny novemberresa till Antarktis. En resa som kostade 20 000 kronor mindre, en resa som var en vecka kortare och en resa som inte skulle ta henne till kungspingvinens hemtrakter, men ändå - en resa till Antarktis.
- Jag trodde aldrig att jag skulle komma i väg, men jag levde på hoppet, säger Birgitta.
- Och vi tog en lyxhytt till Åland och provade på båtlivet, som en test, säger Anders.
Tisdagen den 9 november föll vinterns första snö i Norrköping. Det var busväder när Birgitta gick till hållplatsen hemma i Vilbergen för att ta bussen till järnvägsstationen. Anders följde med henne, bar ombord hennes väska på tåget och tänkte tyst för sig själv "jag hoppas att hon klarar av det".
På Arlanda mötte reseledaren och de fyra svenskarna klev ombord på Londonplanet. En av dem var Norrköpingsbon Maria Laukkanen, 82, som bor i Åselstad när hon inte är ute och ser sig omkring. Via Sao Paulo och Buenos Aires kom de till Eldslandet och världens sydligaste stad, Ushuaia där expeditionsfartyget Ocean Nova väntade på det dryga 70-talet Antarktisresenärer, från jordens alla hörn.
Fantastiskt liv
Båtresan till Sydshetland tog två dygn över fruktade vatten. På hemresan gick en av resenärerna upp på kommandobryggan och kom ner med beskedet att det blåste 39 meter i sekunden.
- Då ropade de i högtalarna att vi skulle stanna kvar inne i våra hytter. Det bästa man kunde göra var att ligga ner.
Där låg Birgitta i sin koj och tänkte på allt det fantastiska hon fått möta. Hon som aldrig sett en levande pingvin förut hade nu fått se åsnepingviner, hakremspingviner, adeliepingviner och så en makaronipingvin, på långt håll, "de ser ut som punkare".
Albatrossar flög runt fartyget, de såg den vita fågel som heter ispetrell och de såg leopardsälar. Birgitta säger att hon har både en djup fascination och respekt för de djur som har så bistra förhållanden.
- De lever ett fantastiskt liv, som jag beundrar. Att de kan härda ut i kylan, överleva.