"Badmintonkraschen", det är så Ove Arfwedson kallar det som hände för ett antal år sedan.
- Det var när jag kommit upp i 50-åren. Jag hoppade efter en serve på badmintonbanan och kom ner fel och bröt ett ben i foten.
Där satt han med sin gipsade fot. Vad skulle han ta sig till? Det var så han började skriva låtar. Sen dess har han aldrig slutat.
I dagsläget är han uppe i 204 och gissar att han skrivit texter till ungefär hälften av dem.
Musik som livsfilosofi
- Alla människor vill väl skapa nånting. Jag är inte så bra på att måla tavlor och snickra, men jag kan spela musik och sjunga och göra låtar och texter. Det är min livsfilosofi att man ska ta vara på de gåvor man fått och försöka utveckla dem så länge man kan.
Ove lever som han lär. Det är en spelman som möter oss vid dörren till radhuset i Smedby. En liten snidad träfigur som anspelar på husägaren, som strax öppnar dörren för att bjuda in till kaffe, tårta och musikalisk underhållning.
- Från början är jag en bondpojke från Tjällmo, men jag hade inte så stora agrara talanger, säger han och låter ana ett leende.
Däremot odlade han sitt musikaliska arv. Det fanns ett orgelharmonium som far i huset spelade på. När sjuåringen Ove fick vattkoppor och var hemma från skolan bestämde han sig resolut.
Du gamla, du fria
- Jag sade till mamma "nu ska jag lära mig spela Du gamla, du fria".
Det gjorde han också. Sedan gick han kurs för att lära sig spela dragspel, som både pappa och farbror trakterade. 14 år gammal gick Ove ut folkskolans sjunde klass och började arbeta hemma på gården.
Men där fanns en längtan. Han började läsa per korrespondens. Det tog honom fyra år innan han tog realexamen som privatist. Efter militärtjänst i Linköping, ett år inom mentalvården på Birgittasjukhuset
i Vadstena och ett år på folkhögskola på Visingsö tentade han in på Socialhögskolan i Lund.
Tre och ett halvt års högskolestudier gjorde honom till den nyutexaminerade socionom som kom till Norrköping 1969. Här blev han kvar. Han arbetade som socialsekreterare, var sektionschef på Vikbolandet i sex år och slutade som utredningssekreterare vid försörjningsstödskontoret. Allt som allt blev det 36 år.
- Det fanns perioder när det var väldigt jobbigt, det är lätt att ta med jobbet hem. Jag gick i väggen i slutet av 90-talet och var sjukskriven en ganska lång period, men jag lyckades ta mig tillbaka.
I samband med en omorganisation fick han ett erbjudande om att gå i pension lite tidigare och tog tacksamt emot det.
- Vid det laget hade jag varit med om många omorganisationer och tyckte att det fick räcka.
Så räckte tiden helt plötsligt till så mycket annat. Han börjar dagen med att ta det piano.
- När jag blev pensionär tänkte jag att jag skulle lära mig spela piano efter noter och med alla tio fingrarna och det har jag gjort och det har gått framåt även om jag väl aldrig blir någon virtuos.
Trägen vinner
Han spelar en halvtimme varje morgon. Trägen vinner. Han hämtar ett vishäfte och visar hur han metodiskt spelat sig igenom stycke efter stycke.
- Jag försöker göra det noggrant. Det är först när jag spelat stycket felfritt tre gånger i rad som jag går vidare till nästa. Det kan ta nån månad.
Just nu håller han på med låten Everything happens to me.
- Det är väl ett passande namn?
Han har åtskilligt annat på sin repertoar också, inte minst alla de låtar han själv gjort.
- Det är det som jag tycker är allra roligast, att göra låtar. Det blir ungefär tio stycken om året.
Inspirationen kommer vid de mest oväntade tillfällen. Det händer att han vaknar mitt i natten efter att han drömt en melodi. Då gäller det att snabbt sätta i gång och gnola och spela in det hela för att på morgonen lyssna på det hela och se om det håller måttet. Det gör det oftast.
"Tyst!"
Så var fallet med melodin till Jag tycker du är så vacker, där ett par av raderna lyder "när morgonsolen vaknar och smeker dina mjuka kinder med sin bleka färg".
- "Tyst!" säger han ibland till mig när vi är ute och åker bil, säger hustrun Dorit som sitter och lyssnar på sin musikaliske man. Då har han fått en låt i huvudet.
Hon beskriver hans repertoar som "väldigt, väldigt bred - du kan ju väldigt många låtar". Själv föredrar Ove att låta tonerna tala.
- Det är bättre att du får lyssna själv.
Hatten på huvudet
Han sätter stråhatten till rätta på huvudet, plockar fram dragspelet och sjunger publikfavoriten Vitsippan.
Den går i folkviseton, med ett stänk av svenskt vemod och står oftast på repertoaren när han framträder.
- Jag har marknadsfört mig lite på nätet mot pensionärsorganisationer. Jag har nog varit ute sex-sju gånger under våren.
Ove kommer med hatten på huvudet ("den är en gimmick"), sin ryggsäck med dragspelet, gitarren i sitt fodral, notställ och stol. Men vad är det han framträder som?
- En vispoet och speleman. Jag känner det så.