Det finns mycket att berätta om ett liv fyllt av spänning och dramatik. I ett födelsedagsbrev till familjeredaktionen ger han en kortversion av de 60 år som gått sedan han föddes på andra sidan Östersjön. Så här skriver han:
”Jag föddes den 26 juni 1950 och växte till största delen upp i Riga i Lettland. Cirkus har alltid varit en stor del av mitt liv – från att jag som liten pojke blev hänförd av cirkusens magiska värld, till att jobba som akrobat och björntämjare i Sovjet.
När jag gick i andra klass tog mina föräldrar med mig på en statscirkusföreställning i hemstaden Riga – trots att jag hade fyra syskon valde mina föräldrar att bara ta med mig. Det var som en drömvärld och efter föreställningen sov jag inte på hela natten.
Så småningom började jag på en cirkusskola för att lära mig alla genrer och i åttonde klass sökte jag till cirkusskolan i Moskva, Ryssland, som på den tiden var den enda cirkusutbildningen i världen. Av 3 000 sökande var jag en av de 30 som kom in.
Utbildningen var fyraårig och extremt hård, med träning och studier hela dagarna. Det var väldigt jobbigt att plugga och träna samtidigt. Som student var ekonomin väldigt dålig och en månad levde jag på enbart vatten och bröd. Jag tog ett kvällsjobb på chokladfabriken Rot Front, samtidigt som jag kämpade för att avsluta min utbildning. Det var en mycket lärorik och intressant tid i mitt liv.
När jag var färdig fanns det jobb överallt. Jag reste runt i hela Sovjet och efter att ha uppträtt ett par år med världens bästa voltigenummer blev jag erbjuden att börja tämja björnar. Jag fick göra ett test där jag skulle klara fem minuter i en bur med sex björnar. Det gick bra, så jag och mina två assistenter började träna himalayabjörnar. Jag lärde björnarna en hel del konster, som att slå kullerbytta, hoppa studsmatta, stå på händer och åka sparkcykel och motorcykel.
Det var intressant att leva med djur, men till sist tröttnade jag på att vara en offentlig person i Sovjet. Jag flyttade tillbaka till Riga och startade en egen cirkusskola där jag både var direktör och tränare.
1990 kom jag till Sverige för första gången. Det var Anita Plambeck på Norsholms (numera Norrköpings) ungdomscirkus som tog kontakt med kulturdepartementet i Lettland, och bjöd in mig som experttränare. Samarbetet fungerade jättebra och samma år bjöd jag in henne och cirkusgruppen till en festival jag organiserat i Lettland.
Jag kom till Sverige allt oftare och stannade allt längre. Arbetet fungerade bra här så 1996 tog jag med mig min fru Inara och mina döttrar Ingrida och Jolanta och flyttade hit. Då blev jag anställd som tränare för Norrköpings ungdomscirkus.
2002 startade jag, tillsammans med en grupp föräldrar, Norrköpings cirkus och varieté som är min nuvarande arbetsplats. Jag trivs med mitt jobb och med mina arbetskamrater, och jag älskar alla mina duktiga barn. Jag har en mängd olika idéer och planerar för fullt för höstens föreställningar och tack vare mina många kontakter får jag alltid inbjudningar till olika festivaler som cirkusen kan åka på.
Jag har också tre underbara barnbarn som kräver uppmärksamhet, precis som små björnar. Jag hoppas att jag snart ska ha mer tid över till min familj och mina hobbys som att sy, fotografera och resa. När jag gått i pension vill jag skriva om mitt cirkusliv. Frågan är om jag kommer ha tid med det när cirkusen har en så stor plats i mitt liv?”.