Hon kom för att stanna. Den östgötska teaterkarriären började med en elevplats 1955 och avslutades med rollen som Selma Lagerlöf 2001. ”Denna fina, mångsidiga skådespelerska har varit så länge hos oss att man bara av farten tror att hon är Norrköpingsflicka” stod det att läsa i NT den 14 oktober 1975, då årets Broocmanpristagare presenterades.

Kerstin Nilsson delade priset med teaterchefen John Zacharias som också regisserat säsongens kritikerrosade uppsättning av ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, med Kerstin Nilsson i en av huvudrollerna.

Berömmet haglade över hennes insatser som den nerviga, alkoholiserade Martha, det talades om genombrott, med rubriker som ”hennes livs roll”.

Artikelbild

| Tidigt 50-tal. Kerstin Gustavsson i "Björnen", i Uppsala

Efter premiären kom telegram från Uppsala. ”Våra hjärtligaste lyckönskningar. Mor och Far.” Det rosenprydda telegrammet ligger instoppat i ett programblad från Stadsteatern Norrköping– Linköping.

Där ligger också ett maskinskrivet brev, från Norrköpings siste borgmästare: ”Käraste Kerstin. Låt mig framföra mina varma och synnerligen hjärtliga lyckönskningar. Sällan har väl en hedersbevisning varit mer välförtjänt. Alltsedan elevproven för cirka 20 år sedan och den första rollen med namnet utsatt i programmet (pensionsflickan Marion i ”Blåjackor”) har Du med nästan otaliga uppgifter berikat mitt ”teaterliv”. Tack för dem alla och god fortsättning. Din tillgivne vän Sven Lutteman”.

Juryns motivering löd: ”Kerstin Nilsson är en av ensemblens absoluta stötte-pelare. Hennes utveckling har varit sällsam: från ingenue (naiv och oskuldsfull flicka) och subrett (kokett och påhittig kvinna) till fullödig dramatisk skådespelare. Musikaliskt är hon en av de mest uppmärksammade av östgötascenens många sjungande aktörer, dramatiskt har hon med sin nu aktuella mycket lovordade tolkning av den kvinnliga huvudrollen i ”Vem är rädd för Virgina Woolf” slutligen visat sitt mognande konstnärsskap.”

Då hade det gått 20 år sedan Kerstin Nilsson börjat som en av fyra elever på Stadsteaterns elevskola i Norrköping. Hemma i Uppsala försörjde fadern Nils Gustafsson sin familj som snickare och livet igenom hade dottern Kerstin, som varenda barnet, sina föräldrars fulla stöd.

Artikelbild

| 1961. Med Sven Wollter.

Som 11-åring debuterade hon i en skolteaterföreställning, ”hon hade till uppgift att gå omkring med bergakungens knapp i munnen och det tyckte hon var kul!” står det i ett gammalt pressklipp.

Som 15-åring gick hon med i ett amatörteatersällskap, deltog sedan i en ABF-grupps teaterstudier och spelade skolteater fram till sin studentexamen. När hon fyllt 20 år tog hon teaterlektioner för Maja Benkow i Stockholm, byggde på med studier vid Witzanskys teaterskola medan hon på dagtid förtjänade sitt uppehälle som sekreterare på en reklambyrå.

Artikelbild

| 1965. Med Olle Johansson

Till Norrköping kom hon i sällskap med sin blivande man, Kai Nilsson. De båda hade mötts i Uppsala, där landsfiskalsonen från Östhammar gjorde sin värnplikt. Efter bröllopet 1958 gav sig de nygifta ut på en sex veckor lång bröllopsresa i sin gröna Volvo Amazon, ”Grönstedts”, kallad och åkte bland annat till Spanien, ett land de ofta skulle återvända till.

Äldsta barnet Cecilia, föddes 1963 och lillebror Andreas 1967.

Artikelbild

| 1979. Falstaffs döttrar.

– Min bror och jag är uppvuxna med ”pappas köttbullar”, säger dottern Cecilia Bjursåker. Det var oftast pappa som lagade mat, han kunde byta blöjor och allt det där. Så min bror och jag vi lärde oss tidigt det här med rollfördelning, jag fick lära mig snickra och han fick en docka.

När mamma Kerstin gick till teatern fick barnen vid lämpliga tillfällen följa med, och senare också få egna uppgifter på scenen.

Artikelbild

| 2001. Sista rollen. Kerstin Nilsson som Selma Lagerlöf i Bildmakarna.

– Hon lyckades balansera sitt yrkesliv och att vara vår mamma så fantastiskt bra, vi fick ta del. Men det var precis att jag fick se ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, men min bror var på tok för liten, tyckte mamma.

Medan teatersäsongerna präglades av ett idogt arbete var somrarna fyllda av familjeliv. Huset som byggdes på Fälön i Roslagen blev den givna samlingspunkten genom alla år.

Artikelbild

Efter elevskolan blev Kerstin Nilsson premiärelev vid Stadsteatern Norrköping–Linköping under spelåret 1957–1958. Framgången lät inte vänta på sig, hon blev den första att motta det nyinrättade Sternpriset.

Och när hon 1967 blev en av Norrköpings stads kulturstipendiater talades om hur rolltolkningar ur den klassiska repertoaren hade avlösts av huvudroller i musikaler och stipendiekommittén var övertygad om att teaterpubliken instämde i teaterchefens omdöme att Kerstin Nilsson var en av de mest oumbärliga i teaterns ensemble.

Artikelbild

– Mamma fick anbud från andra håll, hon var i väg och spelade i Göteborg bland annat, men annars backade hon. Hon trivdes så bra här och fick hela tiden utmaningar och variation säger dottern Cecilia.

Det hon kunde beklaga var bristen på bra, trovärdiga roller för mogna kvinnliga skådespelare. ”Jag önskar att jag fick vara en ragata”, utbrast hon en gång.

Artikelbild

Kerstin Nilsson gick i pension 1993, men återvände snart nog till teatern. Redan året efter regisserade hon ”Kunde Prästänkan, kan väl du”, året därpå ytterligare tre pjäser och sedan också Jonas Gardells pjäs ”Isbjörnarna”. Sin sista roll gjorde hon 2001 i ”Bildmakarna”, där hon gestaltade Selma Lagerlöf.

Som vanligt var recensionerna goda. ”Som grand old lady står Kerstin Nilsson åter på scenen, och givetvis fyller hon Selma Lagerlöfs imposanta konturer med stolt värdighet och avmätt uttrycksfullhet men tar också fram humorn och den vassa tungan”, skrev en kritiker.

Artikelbild

Sina sista år ägnade Kerstin Nilsson i huvudsak åt familjen, där inte minst de fyra barnbarnen Linnea, Adam, Sofia och Alex var en viktig del. Resor, skärgårdsliv, långa vistelser i Spanien tillsammans med maken Kai och ett nyinskaffat Facebook-konto, stod på repertoaren.

Efter att hon i början av november fick diagnosen tarmcancer, där såväl operation som strålning inte var möjliga alternativ, avböjde hon behandling med cellgifter och såg till att ta tillvara den sista tiden i sitt liv. Den 23 januari somnade hon stilla in på Vrinnevisjukhuset. Kerstin Nilsson blev 83 år gammal.

Artikelbild

Fotnot: Kerstin Nilssons dödsannons var införd i NT 7 februari.