Han blickar belåtet ut över konstgräsplanen i Navestad där barnen i Bollis-grupperna tar sig an ett nytt steg i hans utbildningsplan.

– Lek och spel för årskurs två till sex från sju skolor. Nu är de inne på fjärde passet med tio stationer och sex spelare i varje grupp, så rullar det på, berättar han stolt om ungdomsprojektet han är arkitekt bakom.

I ett försök att prata annat med Norrköpings stora fotbollsprofil vandrar vi upp i Vrinneviskogen och blir sittande på var sin stor sten vid en korsande stig.

Artikelbild

| Thomas Westerberg när det begav sig, här i derby med sitt Söderköping mot Torstorp.

Tanken är att höra vad som ska hända med idrottsläraren som pensionerat sig efter 40 år i yrket och lämnat gymnasieeleverna på Eber. 18 augusti städade han ur sitt skåp och 1 januari ska han börja ta ut sin pension.

Yrkesbanan började 1979 på Råsslaskolan i Krokek. Det blev 13 år i grundskolan och 27 år i olika gymnasier.

– Nu räcker det. Jag kände att motivationen började ta slut. Det är ju ingen jättehög prioritet på ämnet i skolan. Man har inte förstått att fysisk aktivitet betyder mycket för hjärta, muskler, skelett och hjärna. Skolresultaten skulle gå upp om man prioriterar ämnet högre.

Med bra lärarkollegor och höga utvärderingsbetyg från eleverna orkade han fortsätta så länge i yrket.

Artikelbild

| Koll på fotbollen har Thomas Westerberg fortfarande. Han vurmar för ungdomsspelet och sitt Bollis.

– Jag har klarat mig bra för att jag haft något annat vid sidan av jobbet.

Och så studsar samtalet tillbaka från skolan till fotbollen, där han parallellt heltidsjobbat med arbetsveckor på närmare 100 timmar.

– Varje skollov jobbade jag med det andra. När andra spelade golf jobbade jag, så jag har betalat mycket skatt. Det är klart att jag tjänade mycket pengar i perioder med dubbla jobb. Till 1990 gjorde jag 30 timmar ideellt i veckan.

Den arbetsbördan var svår att kombinera med ett familjeliv. Äktenskapet sprack efter sju år.

– Det blev en svår situation. Efter ett tag fick jag grabbarna på heltid. I början hade jag bra support av min morsa. När hon dog blev det min gamla faster som tog mycket familjeansvar. Annars hade jag aldrig kunnat jobba vidare med fotbollen. Grabbarna var med överallt, på många träningsläger...

 

Han räknar på fingrarna och kommer fram till att "Lien" (smeknamn för sin spelstil) spelat i sju olika föreningar och tränat sex olika klubbar, några av dem i flera etapper. Det har blivit 47 år som ledare i olika roller. På vägen har han skrivit tio böcker och producerat mängder av utbildningsmaterial.

En del uppdrag har han kvar. Som kvalitetssäkrare hos elitföreningarna för Svensk Elitfotboll, och diplomering för Östergötlands Fotbollförbund och Sisu. Ovanpå det driver han egna företaget Bollidrott i Sverige.

Har du haft ditt sista tränaruppdrag?

– Det vet man aldrig. Jag har ju haft intresse från elitklubbar, men inte kunnat flytta. Nu skulle det gå bättre.

Det bästa du gjort för fotbollen?

– Att ha dragit igång många ungdomsverksamheter genom åren. Den breda delen. 

När var det roligast?

– Svårt. Seniorbiten när vi gick upp med Smedby och Söderköping vid fem tillfällen fram till 2005.

Hjärteklubben?

– Både Smedby där jag gjort 24 år och IFK Norrköping med 19 år.

Plötsligt skiner Thomas upp när en man med gåstavar dyker upp på stigen.

– Vad tusan. Seved Trygg, en av mina gamla fotbollskoleledare, gammal Saisare. Han var vår mentor när vi startade 1977. Härligt kämpat!

Det hade kunnat ta en helt annan väg. Farfars far startade Westerbergs repslageri 1889. Det drivs vidare som Swedish Rope av femte generationen, på Fjärilsgatan i Smedby.

– Jag jobbade där varje lov och varje lördag från jag var tolv år. Det var lärorikt och det gjorde att jag aldrig behövde ta några studielån.

 

Men hur är det att inte jobba längre?

– Jag har inte märkt av det än. Det är klart att det blir lite sovmorgon och lugnare tempo. Rastlös kommer jag att bli, men inte än för jag har haft lite grejer att ta tag i. Jag måste nog ha lite andra projekt framöver, känns det som. 

Vid fritidshuset utanför Simonstorp tillbringar han allt mer tid. På ett strukturerat sätt, förstås. 

– Det är en helt annan miljö. Det är dödstyst där ute. Det har varit mycket bygg och underhåll hittills. Nu måste jag hitta på något nytt. Jag har en åtgärdslista där, precis som jag hade i skolan. Så stryker jag det som är klart. Jag planerar varje dag.

Spontanitet?

– Det kan det bli när jag är ute och reser. I vardagen är jag ganska schemabunden. Jag blir störd om det inte är ordning och reda. Det går inte. Hemma har jag en strukturerad oreda. Jag samlar på mig oerhört mycket och har svårt att slänga saker.