Anna Wastesson hemma i bostaden i Sankt Anna. Anna är för många känd som lärare på Sankt Anna skola och eldsjäl i Sankt Anna gymnastikförening.
För många är Anna Wastesson känd som en eldsjäl i Sankt Anna, men själv börjar hon skratta då hon får frågan om hon uppfattar sig som en stark och engagerad kraft för bygden.
– Nej, så har jag aldrig tänkt. Men efter att ha resonerat med min familj så har du kanske rätt. Jag brukar inte vara den som vill framhäva mig själv, men jag tycker om att engagera mig.
Vi slår oss ned på verandan i bostaden. För några är Anna den vänliga läraren på Sankt Anna skola. För andra är hon känd som tränare när Sankt Anna Gymnastikförening bjuder in till träning. Långt ifrån alla vet att hon är född i Norrköping.
– Jag var en ung mamma och fick min äldste son när jag var 18 år. Jag hade valt att avsluta mina studier, för just då fanns ingen studiemotivation, och vad som skulle ske i framtiden var oklart.
Anna jobbade extra på det numera nedlagda äldreboendet Stenbrinken. Hon var med och startade upp förskolan i Sankt Anna och arbetade en tid som assistent på Sankt Anna skola.
Att utbilda sig till lärare var allt annat än självklart. Speciellt då hon som yngre upplevde skolan som svår och ibland funderade på om hon inte hade dyslexi.
– Även om det ibland kan vara svårt att komma dit man vill så går det. Det går att nå sina mål, men det kan ta lite tid. Jag klarade av det, fast det trodde jag inte från början.
När Anna berätta vidare om hur svårt det kan vara för många elever att hålla studiemotivationen uppe under studieåren, slås man av att hon, om någon, måste kunna känna igen sig i yngre elevers tankar kring läs- och skrivsvårigheter.
– Givetvis är det så, utbrister Anna. Jag vet precis vad eleverna talar om.
Sedan ett par år tillbaka, efter att barnen flyttat hemifrån, bor Anna och maken Johnny på gården Österäng. En släktgård som de tagit över och där både Johnnys mamma och morfar är födda.
– Att flytta till en bondgård har varit en resa, men har varit Johnnys dröm under alla år. Jag brukar säga att jag är den ofrivilliga bonden. Visserligen hade jag som tonåring en önskan om att få barn och bo på landsbygden, men inte på bondgård.
Att vara lantbrukarhustru innebär bland mycket annat att varje dag göra flera besök i ladugården, inte minst i tider av kalvning.
Anna öppnar dörren till ladugården där djuren kan gå ut och in som de vill. Inne i den ligger några av djuren och idisslar rofyllt. En kalv, som bara är några dagar gammal, njuter av att bli klappad en stund.
Hon berättar att hon har fått lära sig sådant som att flytta kor till andra boxar och dra ut kalvar under pågående kalvning.
– Det är något som jag varit tvungen att lära mig och jag har varit livrädd många gånger. Men det är så här det är att bo på en gård med djur.
– Kan man inte får man improvisera. Det är bara att sätta igång att göra det man måste göra oavsett tid på dygnet. Är man rädd får man försöka utmana sig själv. Det är ju sådant här man växer av och det har gått bra för oss med våra kalvningar.
Att Anna Wastesson är en bekant besökare i ladugården råder inget tvivel om då kalvarna gärna kommer fram för att bli ompysslade.
Man förstår snart att med livet på gården blir det inte så många semestrar för familjen. Men det är inget som bekymrar Anna eller Johnny.
– Vi är överens om att utifrån det liv vi valt att leva här i Sankt Anna har vi ingen möjlighet att resa och göra allt som andra gör. Fast vi har ju vår stuga nere vid sjön.
Stugan hör till gården, men saknar både vatten och el.
– Dit beger vi oss när vi vill vara för oss själva. Då tar vi med oss katten och packar en matkorg och så sover vi över. Ett sätt att semestra som passar vårt sätt att leva alldeles utmärkt.