Minns ni Salvador Dalí-utställningen på gamla postettan i Norrköping 1998? En av utställningens guider var Sara Classon. Någon konsthistoriker var hon inte, visste inte mycket om Dalí och var inte ens särskilt förtjust i hans konst.
- De behövde en guide. Jag kan guida om vad som helst bara jag får läsa på, säger Sara.
Sedan 1970-talet har hon varit reseledare på bussresor runt om i Europa. Hon halkade in "på ett bananskal" när ett bussföretag i Valdemarsvik sökte någon som kunde guida på en resa.
- Jag fick uppdraget. Resan gick till Paris och jag hade inte en aning om vad vi såg på vägen dit utan fick läsa på i broschyrer under tiden. Men det behövde man ju inte berätta då.
Johannavandringar
Men de flesta som guidats av Sara Classon har gjort det på betydligt närmare håll. Sedan hon kom till Norrköping i mitten på 1960-talet har hon varit stadsguide, på senare år i samband med de dramatiserade Johannavandringarna där hon ledsagat sin grupp mellan Johannorna i Industrilandskapet.
- Jag håller mig inte alltid till manus. Ibland måste man ju anpassa sig efter gruppen.
Kommer det frågor hon inte kan ber hon att få återkomma per telefon. Eller frågar någon av de andra turisterna i gruppen om de kanske har en aning.
I dag guidar Krokeksbon Sara mest i Marmorbruksmuseet i Kolmården där hon är mycket engagerad. Guidat har hon för övrigt gjort även i barndomsstaden Stockholm innan flytten gick till Norrköping.
Sara växte upp på Djurgården med en far som var journalist och en mor som arbetade på museum. Efter skolan läste hon ett år på Sorbonne i Paris och sedan två år på handelsinstitut i Stockholm.
- Men jag var aldrig bra i skolan. Tog mig igenom med skohorn, förklarar hon.
Auktoriserad guide
Fadern tyckte att hon även skulle satsa på en guideutbildning och 1953 var hon både auktoriserad Stockholmsguide och färdig med handelsutbildningen. Snart valdes hon till och med som ordförande i Stockholms guideförening.
- Jag har aldrig kunnat hålla tyst på möten så jag får jämt en massa uppdrag. Och så hade jag skrivmaskin.
Och sedan träffade hon Kjell som bodde i Norrköping och 1965 flyttade paret till Krokek. Till att börja med hade Sara fullt upp med sönerna Fredrik och Olle som föddes 1964 respektive 1967, men under 1970-talet började hon arbeta i Kjells snickeriföretag. Det var då hon inledde det dagboksskrivande som fortfarande pågår.
- Jag började med dagbok för hålla ordning på Kjells alla resor, det var ju jag som skötte reseräkningarna. Sedan har jag fortsatt. Jag skriver om väder och vind och ifall det händer nåt speciellt.
Parallellt med jobbet började Sara under 1970-talet ta de många uppdragen som stadsguide, sedermera även som guide på Norrköpings Tidningar, men också som tolk. Det är hennes goda franska som gjort henne efterfrågad som tolk av bland annat kommuner och landstinget. Och den grundades under det där året i Paris.
- Ibland gluttar jag i mitt hemgjorda lexikon, jag kan ju inte komma ihåg alla facktermer som till exempel vad ryggkota heter.
Det hon gillar med tolkuppdragen är mötet med människor och att kunna hjälpa och hålla handen i en svår stund.
- Jag brukar kalla mig tolkande medmänniska. Om du visste vilka människoöden jag får ta del av, det är tur man har tystnadsplikt för det är svårt att prata om.
Verkar yngre än hon är
I dag har Sara trappat ned på sådant som guidningar eftersom hon har problem med knäna. Hon är ändå 80 år, även om ingen kan tro det.
- Jag har alltid verkat yngre än jag är. Det är bra när man pratar med obekanta i telefon.
Men det är ju inte så att hon sitter hemma i Krokek och inte har något att göra. Sara är sedan 1981 ledamot i föreningen Gamla Norrköpings styrelse i vars lokaler vi nu sitter. Hon är också sekreterare i Krokeks hembygdsförening, ordförande i Norrköpings guideförening och engagerad i Marmorbruksmuseet och Klostergruppen som ligger bakom utgrävningarna vid Krokeks ödekyrka.
Av någon anledning hon själv inte känner till är hon därtill ordförande i Krokeks gymnastikförening. Sara är inte alls förtjust i att gymnastisera.
- Nej nej, jag är bara ordförande. Men jag borde motionera mera. Jag borde ha en hund men jag är ju kattmänniska och har redan Esmeralda därhemma.