Sargon har skrivit sen barndomen. Mest poesi – för sig själv, till vänner eller förälskelser. Han skriver på arabiska, ett språk han behärskar vid sidan av assyriskan. Han är utbildad lärare och översättare i hemlandet och när vi träffas blandar vi svenska och engelska för att kommunicera med varandra.

– Jag behärskar enklare svenska, men ibland när det handlar om svårare begrepp eller känslor tar orden slut, förklarar han.

Men det är tydligt att han har en fallenhet för att lära sig nya språk och att det är viktigt för honom.

Artikelbild

|  Sargon David flydde själv från Syrien 2014. Nu vill han berätta om både sitt eget och andras liv genom att skriva.

– Varje språk är en skatt.

När han var 32 år flydde Sargon från ISIS och kriget i Syrien. Tillsammans med sin fru och två små barn började en lång och orolig resa genom Europa. De kom till Sverige i slutet av 2014 och till Norrköping något år senare. På frågan om han saknar Syrien svarar han nej.

– Jag kan sakna mina minnen. Jag kan sakna vänner jag hade och människor jag kände, men inte landet, säger han och fortsätter.

– Jag trivs i Sverige. Det är ett vackert och välordnat land.

Artikelbild

| Sargon David flydde själv från Syrien 2014. Nu vill han berätta om både sitt eget och andras liv genom att skriva.

När han kom hit började han och frun, som även hon är utbildad lärare i hemlandet, att lära sig svenska. Som skoluppgift skrev han då en text om de svårigheter som möter nyanlända.

Han beskriver deras utsatta situation och hur de systematiskt utnyttjas av olika personer. Bland annat restaurangägare och inte sällan sådana som själva flytt sina hemländer tidigare.

Artikelbild

| Sargon David flydde själv från Syrien 2014. Nu vill han berätta om både sitt eget och andras liv genom att skriva.

– Det känns så konstigt att de här människorna som kanske flytt hit för 10–20 år sen, nu utnyttjar personer i samma utsatta situation. Alla erfarenheter de har och all medmänsklighet verkar vara borta.

Varför tror du att det blir så?

– Det handlar väl främst om pengar gissar jag.

Och att få ett jobb är viktigt för att kunna skapa sig en ny tillvaro i Sverige. Utan fast jobb är det i princip omöjligt att skaffa sig en bostad. Etableringsersättning räcker inte.

– Jag fick hoppa av etableringen för att vi skulle kunna få en lägenhet, säger Sargon.

Nu jobbar han på lager och har på kort tid avancerat till en mer arbetsledande funktion. Han trivs bra och har inga planer på att sluta. Däremot studerar han på distans och läser in gymnasiekompetensen för att senare ha möjlighet att studera på högskola eller universitet.

– Jag är glad att jag fått den här chansen, säger han.

Nu bor han med familjen i en lägenhet i Hageby och att få till en fast tillvaro med tydliga rutiner igen har varit extra viktigt för familjen, då deras sjuårige son är autistisk. Han går nu i särskild skola, medan dottern, fem år, går på förskolan.

– Hon är den i familjen som är bäst på svenska. Hon pratar helt flytande och även om jag pratar assyriska med henne, svarar hon på svenska.

Sonens situation är dock det som tar upp mest tid, oro och känslor. Han behöver konstant hjälp och tillsyn. Sargons fru är den som främst har hand om honom de timmar han inte är i skolan, vilket blir väldigt stressande för henne. Så när Sargon kommer hem från jobbet går han ut med sonen i parken i några timmar för att avlasta.

– Han behöver hela tiden passas, så att han inte rymmer, skadar sig själv eller andra.

En autistisk son är utmattande och samhällets oförstående sårande. Han och frun känner att de hela tiden måste försvara och förklara sin sons beteende.

– Människor är så snabba att döma. De tror att han bara är ouppfostrad. Det gör ont.

Att dela med sig av dessa erfarenheter är ett av Sargons framtida skrivprojekt – en bok om hur de anhöriga till en autistisk person har det, lite som en litterär handbok.

– Genom att helt ärligt och uppriktigt beskriva vår vardag kan jag kanske hjälpa andra.