– Jag har inte så bra kondition just nu men sakta men säkert blir det bättre. Förra veckan var det som om benen hade fastnat i ett stycke is, berättar 90-årige Sigge.

Somliga besvär kommer med åldern, andra har rötter längre tillbaka. Det handlar för Sigges del om idrottsskador. Under en stor del av sitt liv har han nämligen spelat fotboll på elitnivå, men även ishockey. I båda fallen framför allt i IK Sleipner.

När vi träffas hemma på Albrektsvägen är Tomas Junglander från Vadstena med som stöd för minnet. Tomas har intresserat sig mycket för idrotten i Norrköping och har på så sätt kommit i kontakt med och dokumenterat gamla profiler som Sigge Ericsson.

Artikelbild

| Sigge Ericsson kan se tillbaka på 13 år som aktiv spelare i IK Sleipner, både i fotboll och ishockey.

I folkbokföringen heter Sigge fortfarande Sigvard som han alltid har gjort. Han förklarar:

– Det var en bit upp i småskolan de började kalla mig Sigge och sedan fortsatte det. Att nån skulle ha sagt ”Var är Sigvard”, det hade inte gått. Nej nej. Alla sa Sigge.

Han föddes på Luciadagen 1928. Föräldrarna Nils och Tora var ännu bara trolovade och gifte sig först 1935 vilket var anmärkningsvärt på den tiden. Familjen bodde på Bråbogatan i Röda stan som då var ett utpräglat arbetarkvarter.

Pappan var bagare och under namnet Bagarn gjorde han sig känd som fotbollsspelare i både IFK Norrköping och Sleipner under 1920- och 30-talen.

Artikelbild

| Kommer man in på ämnet fotboll har Sigge mycket att berätta.

Sonen Sigge började också spela fotboll, först i Ljungsbro där familjen bodde en period i början på 1940-talet. Han spelade då i Linköpings AIK och BK Derby. Efter återkomsten till Norrköping började han i BK Hird.

När man kommer in på ämnet fotboll tänder det liksom till i Sigge, för här finns mycket att berätta.

Artikelbild

| IK Sleipners A-lag i ishockey omkring 1950. Sigge står i bakre raden som nummer fyra från vänster.

– 1943. Juni. Vi var femton grabbar från BK Hird med Arne Malmqvist som ledare. Vi åkte till Finland för att spela några matcher och fartygskaptenen sa innan avgång, hörni grabbar, använd nu inga lampor när vi går över Östersjön. Det var ju krig.

De kom i land i Åbo. Sedan sviker Sigges minne lite när det gäller exakt vad som hände när och var under denna BK Hirds finska fotbollsturné. Det hindrar dock inte berättelsen från att flöda tämligen fritt, så fritt att det är svårt att hänga med för den nutida reportern.

Sigge minns i alla fall två tyska löjtnanter som gjorde den nazistiska hälsningen och sa ”Heil Hitler”. Svenskarnas ledare uppmanade sina grabbar att ta det lugnt och ingenting säga.

– Om jag var rädd? Nej. Men otrevligt var det.

Vid ett annat tillfälle undrade några tyska soldater varför pojkarnas klubb hette Hird. Sigge minns inte så mycket mera av det. Kanske var de nyfikna på om det hade något med den norska hirden att göra, den som under krigsåren var en halvmilitär pronazistisk styrka ledd av Vidkun Quisling?

I alla fall. Fotbollsturnén fortsatte genom södra Finland och Sigge hann hamna i bråk med den finske landslagsmålvakten i bandy innan man i Helsingfors kunde sammanfatta en mycket lyckad resa, inte minst vad gäller det rent sportsliga.

– Vi gjorde en bra turné, konstaterar Sigge 75 år senare.

När han kom hem värvades han till IK Sleipner där han spelade under åren 1944 till 1957, både fotboll och ishockey. I hockeyrinken var han anfallare, och på fotbollsplanen spelade han halvback, en position som idag närmast motsvarar mittfältarens.

– Jag var bra med båda fötterna, upplyser Sigge.

Ett hundratal seriematcher skulle det bli i Sleipners A-lag, och ett oräkneligt antal hockeymatcher. Han fick också provspela för IFK Norrköping, fotbollslaget som under 1940-talet tog över rollen som Norrköpings främsta, men övergången hejdades av en ny överenskommelse klubbarna emellan som sa att man inte fick värva spelare från varandra.

1957 fick det räcka med elitidrott för Sigges del. Han var då 29 år och behövde ägna mera tid åt sin civila karriär.

Sigge hade gått en handelsutbildning i Norrköping tillsammans med en annan blivande fotbollsprofil, Nils Liedholm. De kom dock aldrig att spela tillsammans eftersom Liedholm spelade för IFK under Sigges aktiva år.

Sigge började tidigt arbeta för Arne ”Vargfar” Bergström som hade sportaffär och även sålde bilar, motorcyklar och radioapparater. Han var senare under några år ekonomiinspektör på Svenska Bilimporten innan han vidareutbildade sig i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm.

Sedan vidtog olika arbeten som företagsledare, bland annat för Termo-Industrier i Eskilstuna och Automatverken i Norrköping.

Idrottsintresset har följt honom genom livet och att hjärtat har funnits hos Sleipner har inte hindrat honom från att heja på IFK.

– Jag har alltid följt ”Snoka” med glädje. Jag kände ju Bajdoff också, säger Sigge om den legendariske IFK Norrköpingspelaren.