Greta har alltid varit familjekär
Gretas kaffekopp står orörd. Hon skrattar och gestikulerar för att sedan bli allvarsam en stund.
Familjen har samlats vid grillen. Åke och Elsy Öhrner, Sven Andersson, Gustav och Signy Karlsson, Greta Andersson och Ingegärd Andersson. Foto: Rolf Andersson
Foto: Strand Mikael
Hon var på Liseberg redan som tioåring. Det var 1923 när Göteborg firade 300 år och nöjesparken slog upp portarna för första gången. Där fanns världens största bergochdalbana och i virvelvinden spelades charlestonmusik. När 16-åriga Greta träffade Sven Andersson 1929 tyckte de att det var ett fantastiskt sammanträffande att de båda kom från Alhagen. Hon från Alhagen i Kimstad och han från Alhagen i Skärblacka. De gifte sig 1933. Året därpå fick de dottern Elsy och 1936 kom sonen Rolf. Sven jobbade som cementare och grovarbetare på Ljusforsfabriken och Greta tog hand om hem och barn. Spisen alltid varm
1950 flyttade familjen in i sitt nybyggda parhus med övervåning och källare. I den andra delen flyttade Gretas föräldrar in. Eftersom elen inte var att lita på skaffade Greta och Sven en Aga-spis som eldades med koks. - Vi hade en grannfru som fick grädda sitt bröd här när elen låg nere. Här var ju spisen alltid varm. Den 28 maj 1956 hände något som förändrade tillvaron för hela familjen. Sven ramlade ner från en byggställning och bröt ryggen. Efter många månader på sjukhus i Stockholm, Linköping och Finspång fick han komma hem. I 18 år satt Sven i sin rullstol, förlamad från midjan. - Det är klart att det inte var så roligt jämt, men Sven klagade aldrig utan kunde tvärtom muntra upp andra. - Fast när han kom hem hade han så svåra liggsår att jag svimmade när jag skulle lägga om dem. Samtidigt tog Greta hand om sina föräldrar. Med Svens olycka följde ekonomiska svårigheter. I två år fick de vänta på livräntan.Försäkringskassan betalade under tiden ut två kronor om dagen. - Kan man inte spara lite kan man aldrig spara stort, säger Greta. Då var det nästintill självhushållning som gällde. Cykeln dög fint att färdas på när det var dags att fara till skogen efter bär och svamp. Greta tyckte att det var roligt att safta, sylta och konservera. - Förr hade jag potatis och jordgubbar och allt möjligt här, säger hon och tecknar mot gräsmattan utanför altanen där vi sitter. I 58 år har Greta bott i det hem som kom att bli en viktig del av hennes och makens gemensamma livsverk. Fem gånger har husets gatunamn och nummer ändrats. Sedan Sven dog i januari 1974 har hon bott ensam. "Tiden försvinner"
- Jag tycker att tiden försvinner. Har jag inte sett barnbarnsbarnen på någon månad så tycker jag att de hunnit bli så stora. När de kommer bjuds de på hembakade bullar och får mäta sig på Gretas dörrpost. Greta är aldrig sysslolös. Hon har hushållet att sköta och ägnar sig åt handarbete. Varannan vecka har hon hjälp med städning av golven. Allt annat gör hon själv. Det sätter hon sin ära i. - Jag tvättar, manglar och stryker. Och så brukar jag göra storkok och frysa in i småportioner. Det ska vara bra mat och aldrig samma två dagar i rad. Varje lördag tar hon färdtjänst in till Coop och veckohandlar. Är det varmt tar hon med sig en kylväska. - Mamma vet precis vad hon ska ha och var allt står. Ibland åker jag och min fru till affären för att träffa henne, men vi hänger inte med i hennes tempo, säger 72-årige sonen Rolf. Fina hantverk
För hemmets linnevaror och textilier har Greta alltid vurmat. Överallt finns fina hantverk; skira hemvävda gardiner med spets av frivoliteter, virkade dukar och handknutna ryor. - Mattorna gjorde Sven. Han kunde inte sitta sysslolös utan lärde sig att handarbeta. Det klarade han bättre än många kvinnor. Strax efter att Sven dog gick Greta med i PRO i Skärblacka. Hon var aktiv som reseledare, i kören och satt i styrelsen. Men för en tid sedan gick hon ur. - Mina vänner finns inte kvar längre. Det är inte detsamma då, säger hon. Trygghetslarm
På hennes handled sitter ett trygghetslarm. Det har hon haft i 14 år nu. Sommaren 1994 var varm. Greta höll som bäst på att vädra sängkläder när olyckan inträffade. Plötsligt bar henne inte benen längre och hon kunde inte hålla fast vid föremål. - Jag låg på golvet i många timmar och kunde inget göra. Dottern Elsy Öhrner bor i Haninge och eftersom Rolf var med sin fru på semester var tidpunkten extra olycklig. Till slut ringde telefonen och Greta lyckades få ner luren och kalla på hjälp. - Rolfs pojke, Håkan, hoppade in genom fönstret här. Men det tog lång tid att repa sig. Jag låg i Linköping i 19 dagar. Jag fick två proppar när jag var där, säger hon. Sedan tog det flera år innan hon kunde gå ordentligt och klara sig själv. Men vartefter bättrade hon sig och känner sig riktigt pigg för sin höga ålder. - Fast ibland är det inte så roligt att bli gammal, säger Greta med en liten suck. Förberett noga
Att det blir blommor på födelsedagen är inte svårt att förstå. - Mamma har alltid varit duktigt med växter. Den här altanen har alltid varit full av blommor, säger sonen. När Greta fyller år brukar hela familjen komma, de båda barnen, fyra barnbarn och sex barnbarnsbarn firar hemma i Skärblacka. Hon har förberett noga. Diskat om finporslinet och lagt på fina dukar. - Och så brukar jag få fint väder på min födelsedag, så att vi kan sitta ute.
Ansiktet
Vem: Margareta "Greta" Andersson Vad: Fyller 95 år i dag Firar: Hemma med nära och kära
Så jobbar vi med nyheter