Med smärtan som ständig följeslagare

Det tar en lång stund innan han öppnar dörren. Med käppen att luta sig emot välkomnar han oss in i lägenheten i Skärblacka. Attributen skulle kunna tillhöra en äldre man.Jari Santala var 29 år när han blev förtidspensionär. Smärtan i rygg och ben gjorde det omöjligt att arbeta.Vi väntade oss någon form av bitterhet under intervjun. Den kom aldrig.Fem diskbråck
Jari Santala började som 18-åring på pappersbruket i Skärblacka. Som spettare i sodamaskinen arbetade han med att göra rent de 300 lufthålen som var placerade 30 centimeter från golvet.-Det var en tjock lutolja som satt fast ordentligt. Man fick sitta på knä och hugga bort beläggningen med ett spett.Ryggproblemen startade på allvar två år senare.-Jag började få riktigt ont och företagsläkaren kopplades in. Under flera års tid skickades Jari runt till olika ryggspecialister och mängder av undersökningar. Han pendlade mellan hopp och förtvivlan. Det slutade med att han var tvungen att steloperera ländryggen 1993. Med fem diskbråck och alla kotor förstörda var det färdigarbetat.Kämpade förgäves
Men att få det klassat som arbetsskada skulle visa sig vara omöjligt.-Jag kämpade i många år för att få igenom arbetsskadan, men till slut förstod jag att det inte gick, säger han.Numera går kraften åt till att stå ut med smärtan som aldrig tar paus.-Man brukar mäta smärtan på en skala mellan 1 och 10, där 10 betyder att man blir medvetslös av smärtan. Jag ligger ständigt mellan 8 och 10. När jag har bra dagar ligger jag på 7. När smärtan var som värst runt år 2000 behövde Jari hjälp utifrån.-Jag var tvungen att sitta i rullstol hela tiden. Assistenter hjälpte mig med barnen när de var hos mig. De var ju små då och jag hade inte klarat det själv. Knivar som hobby
För att trycka bort smärtan har Jari skaffat sig en hobby. Eftersom jakt har funnits med under hela livet låg det nära till hands att börja tillverka jaktknivar. Han visar ett sovrum som blivit verkstad. På väggen hänger mallar som han har ritat själv. Runt arbetsbordet trängs verktyg, maskiner och sliptrissor. Allt i en pedantisk ordning.-Det har blivit 126 knivar under sju år, säger han och visar några färdiga knivar. Men jag kan inte sitta långa stunder. När det gör för ont måste jag röra på mig, säger han och visar sina skakande ben.Han orkar bara gå ut ett par gånger i veckan. Det blir inte så mycket jakt längre.-Mina bröder brukar ta med mig ut i skogen ibland. Smärtan blir värre i flera dagar efteråt, men det är det värt de få gånger det blir av. Jag vet ju om det.Jari har två pojkar, 13 och 15 år gamla, som bor hos honom varannan helg. I vardagsrummet står två extrasängar.-De brukar hjälpa mig att handla när de är här. Jag har svårt att göra det själv.Hjälper andra
Jari förstår att han måste leva med smärtan resten av livet. Han har under flera år varit med i Svenska Smärtföreningen, för att kunna hjälpa andra i samma situation.-Många har ringt och frågat hur man hanterar smärtan vid ryggproblem. Det är till och med läkare som har hört av sig och rådfrågat mig.För det mesta har omgivningen förstått Jaris problem.-Visst har det funnits människor som har tvivlat på mig. Både inom sjukvården och på arbetsplatsen. En läkare sa att det handlade om åldersförändringar, trots att jag bara var 20 år. Men de som har stått mig nära har ju hela tiden förstått vad jag går igenom.När vi kommer in på framtiden blir Jari tyst en stund.-Jag hoppas på att den sociala biten ska bli bättre. Jag vill ju inte leva ensam hela livet. Men samtidigt är man ju rädd att träffa någon, som kanske inte orkar med det här, säger han och tittar på den slitna käppen.Krogen funkar inte
Det var länge sedan Jari orkade umgås med människor längre stunder.-Förr kunde min äldre bror ta med mig på krogen någon gång ibland. Det funkar inte som det ser ut idag. Men 40-årskalas ska det bli.-Om mina syskon får som de vill har de lovat att supa mig full. Jag får väl hoppa över medicinen och bjuda på det, avslutar Jari och skrattar.

Med smärtan som ständig följeslagare

Han har två långa titanstänger i ryggen. -Jag måste pumpa kroppen med medicin för att kunna gå, säger Jari Santala.