– Det är mammas och pappas förlovningsfotografi, säger Britta när vi hälsar på hemma i det röda huset i Hävla.

Det unga paret tog turbåten på Tisnaren den där dagen för 102 år sedan, klev på i Hävla och av i Ändebol söder om Katrineholm, och sedan tåget därifrån till Norrköping.

– Där köpte de sina ringar och gick till fotografen. Och sen gifte de sig 1917 och året efter föddes jag, säger Britta.

Artikelbild

| Huset är fullt med blommor efter hundraårsfirandet.

Det är hundra år sedan. Hon ser ut genom fönstret i vardagsrummet där en vik av Tisnaren når nästan fram till huset.

– Det är mycket som har ändrats sen dess. Jag skulle kunna skriva en bok, säger hon.

När Britta föddes hade första världskriget just slutat. Charlie Chaplin började bli berömd för sina stumfilmer. I Sverige fick kvinnor ännu inte gå och rösta.

Samtidigt finns det nästan ingenting hos Britta förutom rollatorn som vittnar om hennes ålder. Hon hör bra, är skapligt rörlig, skrattar ofta när vi pratar och ger intryck av att leva ungefär som hon alltid har gjort under sina 34 år som pensionär.

Artikelbild

| Märta och Sigfrid 1916. Två år senare föddes dottern Britta.

Mest på skoj frågar jag om hon brukar bada i sjön.

– Om! Jag börjar den första maj och sen håller jag på ända till sista september. Morgondoppet förstår du, det måste jag ha.

Artikelbild

| Hundraåriga Britta håller sig ung med bland annat dagliga bad i Tisnaren maj till september.

För att bada tar sig Britta med rollatorn över gräsmattan ned till bryggan och kliver i med hjälp av en badstege. Men vinterbadar gör hon inte, någon måtta får det vara.

Den här dagen är huset fullt av blommor och gratulationer efter hundraårskalaset i Skedevi församlingshus. Hon gissar att det kom mellan 80 och 100 personer.

Artikelbild

| Från huset har Britta en härlig utsikt över Tisnaren.

– Jag har nog inte hämtat mig riktigt ännu, säger hon och ler.

Huset hon bor i byggdes 1939 av Brittas föräldrar Märta och Sigfrid. Hennes far var smed och från honom går namnet Orest tillbaka till franska Nice där det än i dag finns en gata som heter Rue de Orestis.

Det var i samband med den franska revolutionen på 1700-talet som ett föräldrapar skickade sina barn utomlands. En pojke kom till Bona bruk utanför Motala och hans son flyttade senare till Hävla, och här har släkten funnits sedan dess.

Britta började i Hävla skola som då hade så kallad B-skola där man gick varannan dag. Klass 1 och 2 turades om med klass 3 till 6 att använda lokalerna.

Vad gjorde ni barn på fritiden?

– Ja, vad gjorde man. Jag hjälpte till hemma. Och på vintrarna var det roligt här ute för då åkte vi skidor och skridskor. På söndagarna gick alla barn i söndagsskolan, ja nästan alla åtminstone. Det var i Baptistkapellet ett par kilometer åt det hållet, säger Britta och pekar.

Hon drömde om att bli sjuksköterska men då krävdes realexamen. Närmaste realskola låg i Katrineholm och dit var så långt att hon skulle behöva bo inackorderad och det skulle bli dyrt. Någon buss gick inte.

– Men skräp den som ger sig! Jag läste in det mesta på Hermods, på distans du vet, och sen gick jag bara de två sista terminerna i Katrineholm.

Sjuksköterska blev Britta aldrig. I stället har hon ägnat i stort sett hela sitt yrkesliv åt kontorsarbete, först som kontorist med början på Katrineholms Bilbolag där hon var kassör, och under senare delen av arbetslivet som utbildare av kontorister.

Efter att ha bildat familj och bott i Värmland ett antal år flyttade hon till Norrköping. Här arbetade Britta bland annat på Rejmes med bokföring och andra kontorsgöromål. Så småningom fick hon ett erbjudande att vikariera som lärare inom realskolan. Hon tog det, och det var början på hennes karriär som lärare.

1961 började hon på Kungsgårdsskolan och där fortsatte hon fram till pensioneringen 1984. Samtidigt som hon arbetade läste hon in den formella lärarkompetensen på Linköpings universitet.

Livet som pensionär har varit aktivt för Britta. Bland annat sommarguidade hon på Övre Häfla bruk i mer än 30 år.

– Det var väldigt roligt. Jag kände igen de gamla smederna för jag hade lekt med deras barn och barnbarn och såg dem framför mig. Så jag kunde ju berätta mycket om människorna där förr i tiden. Hur man levde då.

På det vita pianot i vardagsrummet står ”Stora önskesångboken”. Jodå, det är Britta som både spelar och sjunger när andan faller på, men helst när ingen annan lyssnar.

– Jag sjöng länge i Skedevi kyrkokör men det slutade jag med för några år sedan, rösten blir lite sprucken på gamla människor. Kören var en tillgång. Det är roligt att sjunga och så hade man det sociala också, säger hon.

Hon trivs bra här i barndomstrakterna i Hävla. Fram till 1996 bodde hennes mor i huset, men när hon dog 96 år gammal flyttade Britta från Plankgatan i Norrköping och ut hit.

– Vännerna i stan sa: du är inte klok. Flytta ut på landet, du blir ju inte yngre!

Men Britta visste vad hon ville.

Tills för ett par år sedan var bilen ett bra sätt att komma ut lite. Men nu kör hon inte längre. Bilen har hon sålt. Hon får hjälp av sonen Jan och dottern Birgitta som bland annat handlar åt henne, och av hemtjänsten som följer med på promenader.