– Jag läste en debatt på insändarsidan i oktober förra året. Det handlade om att säga hej till butiksbiträden och andra man inte känner. Om det är rätt eller fel. Jag tycker absolut att man ska hälsa även om man inte känner varandra personligen, säger Solveig.

Tankarna formulerade hon på papper och resultatet blev dikten ”Säg hej”:

Säg hej till din syster,

Artikelbild

| Solveig samlar alla sin dikter i sin lilla pärm.

säg hej till din bror.

Säg hej till en granne

i byn där du bor.

Till spårvagnschauffören,

Artikelbild

| Solveig Arapoglu trodde först inte att hon kunde skriva dikter men hon upptäckte att man lär sig efter hand.

till alten i kören,

till en främling som reser med dig på färden.

Artikelbild

| Solveig Arapoglu trodde först inte att hon kunde skriva dikter men hon upptäckte att man lär sig efter hand.

Ditt hejande kan förändra världen.

Solveig provade att skicka in den till Norrköpings Tidningar och fick den publicerad. Det gav mersmak och hon fortsatte skriva av bara farten.

– Men det är svårt. Det upptäckte jag ganska snart. Värst är början och slutet. Det är också viktigt med rytmen och jag vill att det ska rimma. Då provade jag att skriva om just detta att det är svårt.

Jag borde kanske hiva / poemet över bord. Det är så svårt att skriva / så svårt att hitta ord” skaldade hon och så småningom hade hon en helt ny dikt färdig. Den slutar hoppfullt: ”Men vips så kommer orden många. / Dom ska jag skynda mig att fånga!”

Hennes ämnen är många och olika. Ofta hämtar hon inspiration från vardagen och sådant hon läser om eller kanske ser på nyheterna.

Solveig tar fram sin lilla pärm där hon samlar alla sina dikter.

– Här är en om en man som går ut med hunden, säger hon efter att ha bläddrat lite. Den handlar egentligen om kungen även om det inte sägs rakt ut. Han har ju själv sagt att han vill vara som en vanlig människa.

I en annan dikt minns Solveig sin första skoldag. Det hon kommer ihåg tydligast är stentrappan med fossil av ortoceratiter.

”The King” handlar om Elvis Presley.

– Han har varit min idol sedan jag var barn. Elvis är den bäste!

Hennes föräldrar var frikyrkliga och de ansåg att popmusik var syndig. Men Solveig lyssnade i smyg.

Hon föddes i Stockholm och växte sedan upp i närheten av Fårösund på Gotland. Det var där hennes livs första dikt kom till. När de hade uppsatsskrivning i svenska i årskurs sex bad Solveig att få skriva poesi i stället. Det fick hon.

Resultatet blev ”En grönsakshandlare”. Exakt vad som föranledde ämnesvalet minns hon inte i dag. Eller vad dikten handlade om, förutom om just en grönsakshandlare. Det roliga var att hon skickade den till radioprogrammet ”Barnens brevlåda” där Sven Jerring läste upp den i dess helhet.

– Långt senare när jag arbetade som kantor skickade jag på prov in en novell till Kyrkomusikernas Tidning och sen ringde redaktören och ville ha fler. Och betalt fick jag också.

När Solveig tjänstgjorde i Finspång började hon skriva dikter som hon gick med till Folkbladet som tog in dem. Då som nu använder hon penna och vanligt papper, någon större vän av datorn är hon inte.

– Jag har märkt att de bästa idéerna kommer i duschen eller på en promenad. Att sitta med pennan i handen och ett tomt papper framför sig och försöka få ihop något, det går inte.

När Solveig bläddrar i sin pärm slås hon av hur olika hennes dikter är. Varje dikt är unik på sitt sätt, trots att hon skrivit dem alla. Den blir en egen liten värld som inte nödvändigtvis har något gemensamt med de andra.

– Ibland kan jag själv undra, har jag skrivit det här? Men man hamnar väl i ett annat tillstånd.

Kanske bidrar de skilda ämnesvalen till olikheterna. Ena gången sitter hon i tandläkarstolen och tänker ut en dikt som handlar om just det. En annan gång blir det en berättelse om en äldre man som planerar att ta livet av sig sedan hustrun dött.

– Jag tänkte han skulle träffa en annan gubbe och ändra sig. Men där fick jag inte till rimmet. När han i stället fick besök av en studerande så föll rimmet på plats och dessutom blev hela dikten mycket bättre.

Solveig trodde inte detta om sig själv, att hon kunde. Inte till att börja med i alla fall. Men det bildas kanske nya hjärnceller av att man skriver, funderar hon.

Och hon tror att hon kommer att fortsätta länge än. Hon har många idéer och utkast för framtiden. Ungefär en dikt varannan vecka har det blivit hittills och den takten tänker hon försöka hålla.

– Jag fortsätter så länge jag inte är senil, det är så hemskt roligt. Folk säger förresten att dikterna är roliga men jag tänker aldrig att nu ska jag vara lustigkurre. Det bara blir. Kanske finns det lite galghumor i dem, livet kan ju också vara hemskt.