– Jag skrev till Rädda Barnen och andra liknande organisationer och erbjöd min hjälp. Det svar jag fick var att jag borde skaffa mig en yrkesutbildning först, säger Anne Sophie Norlén.
Så då gjorde hon det. Som färdig sjukgymnast tjänstgjorde hon först på Oskarshamns lasarett och på Oskarshamns folkhögskola, inte så långt ifrån Vimmerby där hon växte upp.
Sedan förra året heter det inte längre sjukgymnast utan fysioterapeut.
– Jag tycker det bättre speglar vad vi håller på med, säger Anne Sophie som fortfarande jobbar lite grann som fysioterapeut hos en kollega hemma i Söderköping.
På 1970-talet reste hon med sin man Gunnar till Jerusalem och arbetade ett år för organisationen Individuell Människohjälp. På 1980-talet återvände paret dit, då hade de alla tre barnen med sig, och 1995 inledde de en tjänstgöring i Tanzania som kom att bli längre än 15 år.
Det är genom Svenska kyrkans internationella avdelning som de har verkat utomlands. Anne Sophie använder ordet missionär, men tillägger att det numera låter omodernt.
Kanske kommer hennes starka internationella engagemang från modern, funderar hon.
– Mamma var äventyrlig. Hon ville åka iväg utomlands men det blev aldrig så, av olika anledningar. Hennes längtan satte sig på oss barn i stället.
I Israel arbetade Anne Sophie i första hand på Lutherska världsförbundets och UNRWA’s flyktingsjukhus i Jerusalem. Hon var med och byggde upp en avdelning för fysioterapi och arbetade med så kallad bybaserad rehabilitering. Det sistnämnda innebar i det här fallet att utbilda människor i patientens närområde till att bli bra på att fortsätta rehabiliteringen.
Liknande uppgifter fick hon senare i Tanzania, där hon också undervisade blivande fysioterapeuter, läkare och arbetsterapeuter i medicinsk rehabilitering vid Lutherska kyrkans universitet på Kilimanjaros sluttning. Hon har varit med och utbildat en stor mängd kolleger i Tanzania.
– Flera har gjort sin mastersutbildning och två av dem håller på att doktorera. De flesta har jag varit med och utbildat och det känns helt fantastiskt! Svenska kyrkan har nu kunnat fasa ut sitt stöd, säger Anne Sophie.
Vilken är din viktigaste erfarenhet från alla utlandsår?
– Svårt att precisera. Men i Mellanöstern har jag lärt känna en kultur som det står om varje dag i tidningarna. Jag har förstått hur viktig den egna jorden är för många kulturer, den egna marken. Det är likadant i Afrika. Där begraver man sina döda redan nästa dag, och då måste man kanske köra tvärs över kontinenten för att begravningen ska kunna hållas på den plats där personen är född.
Efter hand kommer Anne Sophie på flera saker som gjort djupt intryck på henne. Som det här med människors hopp.
– Jag har mött människor som inte tycks ha något att förlora, som lever under omständigheter vi i Sverige inte kan förstå. Men de har hoppet kvar, och en stark tro att man får hjälp genom att vända sig till Gud. Att man inte är ensam, utan det finns en högre makt att överlämna sig till. I Sverige kan vi bestämma att ses klockan si och så, i Mellanöstern säger man ”om Gud vill”, för att det kan hända så mycket på vägen. Så det har jag lärt mig, att vara tacksam för det man har och inte ta allting för givet.
När Anne Sophie och Gunnar kom hem till Sverige för att bli pensionärer 2011 hade de funderingar på att bosätta sig permanent på Äspholm i Sankt Anna skärgård, där familjen haft sommarställe sedan 50 år. Men så insåg de att det kunde bli för svårt att ta sig dit och därifrån eftersom det är en ö, så nu bor de på Munkbrogatan i Söderköping.
Det låter inte som om Anne Sophie har dragit ned på sina aktiviteter bara för att hon blivit pensionär. Hon sjunger i två körer, är engagerad i stiftsrådets och i Sankt Laurentii församlings internationella arbete, är aktiv i Lions, är kyrkvärd och ledamot i kyrkofullmäktige, har ett yrkesmässigt engagemang i en internationell rehabiliteringsorganisation, och är SON-vän. Och så jobbar hon som sagt lite vid sidan om som fysioterapeut.
Men man behöver ju något att bryta av med också.
– Då gräver jag, eller röjer i skogen på landet och sågar ved. Jag gillar att röra på mig. Och så har jag ett väldigt stort behov av blommor och trädgård.
Säger Anne Sophie som när hon kom till Söderköping genast började arbetet med att förvandla grusplanen utanför huset till en trädgård.