– Det blev ett sätt att hantera sorgen och ett nytt sätt att betrakta världen på, säger hon.
Sedan dess har hon skrivit mängder av dikter. Många handlar om sorg och saknad, andra berör ämnen som kärlek, svunna tider och medmänsklighet.
– Jag skriver enkelt och rakt om ämnen som många kan relatera till.
Den trogne NT-läsaren har kunnat ta del av hennes dikter på familjesidan och hon har även publicerats i andra tidningar runtom i landet. Ett par gånger har hon till och med fått sina dikter stulna.
– De har dykt upp i tidningar med en annan signatur, berättar hon.
Inte okej såklart, men samtidigt ett gott betyg tänker hon.
Det har också hänt flera gånger att hennes poesi har lästs på begravningar och den bok hon låtit trycka har sålt i närmare hundra exemplar. Ett av exemplaren finns på biblioteket i Söderköping där vi stämt träff.
Hon visar upp det lilla häftet som ligger framför henne på bordet och berättar att hon även har skickat ett exemplar till människor hon beundrar, som Lasse Berghagen och Lars Lerin.
– De skickade tackkort bägge två.
Hon får ofta positiv respons på sina texter.
– Folk känner igen sig och säger att jag skriver direkt in i hjärtat och det känns ju fint, säger Birgitta.
Och det är kanske inte så konstigt. Orden kom nämligen till henne i den djupaste sorg.
Hon och maken hade ett fadderbarn från Lettland, som de började träffa när han var elva år. De fick kontakt med honom via KFUM och skrev till en början brev till varandra. Sen träffades de på somrarna när Juris kom på sommarläger till Simonstorp. Ett par gånger var även makarna och hälsade på Juris i Lettland, där han bodde i ett familjehem. Birgitta gick kurser och lärde sig lettiska för att enklare kunna kommunicera med Juris och när han hälsade på hos familjen funkade han bra ihop med parets egna barn.
– Han var härlig och hade humor. Han kändes som vår pojk. Han tillhörde familjen liksom.
Men när Juris var 25 år blev han påkörd av en bil och omkom. Från en dag till en annan fanns han inte mer.
Birgitta blev förtvivlad och det var i samband med sorgen efter Juris som hon började skriva dikter.
– Från att knappt ha skrivit en rad i mitt liv flöt det bara på.
Birgitta bor med sin man Thord i ett suterränghus i Stegeborg, som de lät bygga år 1976. Dessförinnan har hon bott i Linköping, Åtvidaberg och på Vikbolandet.
De har två barn tillsammans, dottern Caroline och sonen Thobias, som bägge bor i närheten.
Tidigare har hon också varit familjehem åt utsatta barn, vilket är en känslomässigt krävande syssla. Men det är tydligt att Birgitta brinner lite extra för de som har det svårt i livet.
– Det är viktigt att vi tar hand om varandra och inte bara jäktar på, säger hon.
Förutom att agera familjehem har Birgitta gett pianolektioner och musiken är en viktig del av hennes liv. Helst spelar hon andliga melodier och äldre schlagerlåtar. Och spela "måste" hon göra flera gånger om dagen.
– Precis som en rökare måste ta ett bloss då och då, måste jag sätta mig vid pianot.
Några dikter skriver hon däremot inte längre, eftersom hon inte "kan".
– Nä, vet du vad. Lika plötsligt som orden kom tog de slut.
Så nu får framtiden utvisa om det blir några fler.