- Även när jag är ledig så handlar det mycket om att hitta stoff och inspiration till själva kreerandet. Det pågår 24 timmar om dygnet, säger CajsaStina Åkerström.
Sommarhalvåret är uppbokat av spelningar och CajsaStina Åkerström liknar sig vid en sjöman som känner suget efter havet; efter en lång vinter riktigt längtar hon efter att komma ut och möta publiken igen.
När hon inte uppträder skriver hon på nytt material. Hon arbetar på en ny skiva, men hon målar också och planerar för en kommande utställning.
Det är kreativiteten som har fått styra, förklarar hon, egentligen i hela hennes liv.
Fann balansen
Den scenskräck hon tidigare kämpade med är långt borta. Med åren har hon löst upp knutarna och hittat en balans som gör att hon kan uppskatta tillvaron både på och utanför scenen.
I boken Du och jag, farsan beskriver CajsaStina sin uppväxt med pappan, den välkände vissångaren Fred Åkerström, och otryggheten i skuggan av hans missbruk och lynnighet. Att skriva var ett sätt att försonas och förstå, säger hon.
Vilka reaktioner fick du från Fred Åkerström-fansen?
- Jag upplever nog att det har varit idel positiva reaktioner. Just för att jag skrev boken med total kärlek. För att försonas måste man vara så ärlig som möjligt och famna det mörka, det svåra.
Ligger i generna
I boken beskriver hon hur hon som barn fick sitta tyst i timmar för att inte störa Freds uppladdningar inför scenframträdandena. Trots att hon så ofta bevittnade anspänningarna med artistlivet så har hon valt att gå i sin pappas fotspår.
- Ja, det är märkligt, va? Men det är klart att det påverkar, kanske både lite från generna och att man redan som liten marinerades i musik. Det var ju ständigt både klassisk musik, blues, jazz, pop, rock och rena visor som gick på skivspelaren.
Hon lärde sig naturligtvis också mycket genom att följa med sin pappa på jobb. Såg hur han närmade sig låtarna, jobbade med uttryck, förändrade, förfinade och slipade nyanserna. Så småningom fick hon också själv börja uppträda med honom.
Hon har gått från att vara känslostyrd till att få en mer pragmatisk inställning till livet, säger hon, och kan numera ta saker mer med ro.
- När jag var yngre fanns fortfarande tanken på att hitta livskamraten med stort L, kanske få barn, och jag kände en väldig frustration över att de där bitarna inte gick i lås.
- Nu har jag förstått att jag inte kan få barn, och det är egentligen ingenting jag sörjer så mycket, för jag finner en sådan glädje i det kreativa arbetet.
Livet blir bara roligare och roligare allt eftersom åren går.
- Ja, det är verkligen så. Allt det där som har stått
i vägen tidigare, det känner jag mig till stor del befriad ifrån. Nu är det bara att tuta och köra, liksom.