”Dödspatrullen”– det var så hennes mamma Maude Fuchs kallade hemtjänsten.
Det blev också namnet på den pjäs som dottern Marie-Louise Ekman satt upp på Dramaten.
Teaterchefen svarar själv för manus, regi och scenografi i den pjäs hon skrev med tanken att Marie Göranzon, 71, skulle ha huvudrollen.
Urpremiär
I lördags hade den urpremiär och publiken fick höra Marie Göranzon kalla hemtjänsten för dödspatrullen och misstänksamt iaktta omvärldens tafatta försök att hjälpa.
– När man väl flyttar till ett sådant boende befinner man sig i en utförsbacke. Och det förstärks av äldrevården vi har i dag, säger Marie-Louise Ekman om sin pjäs och reflekterar över sin egen framtid:
– Jag fyller 70, jag har hela det här paketet framför mig nu, jag kunde aldrig ha skrivit pjäsen när jag var 20.
På scenen lockar en bitsk Marie Göranzon och en skröplig Örjan Ramberg, 65, publiken till skratt. Marie-Louise Ekman hoppas att åskådarna också ska kunna se något vackert i åldrandet.
Sin mamma, beskriver Marie-Louise Ekman som ”en drastisk dam, slängd i käften till glädje för barn och barnbarn som uppskattade hennes formuleringar”.
Lämnar chefsposten
Det var 2008 som Marie-Louise Ekman blev chef för Dramaten. Ända sedan dess har hon velat göra en egen pjäs. Vid årsskiftet lämnar hon chefsposten.
De första åren som teaterchef fylldes av just chefsarbetet, men till slut blev det något glesare bland alla åtaganden.
Då såg hon också en chans att experimentera vidare med sitt filmande, och drog igång det rosade webbdramat Den dramatiska asylen, en metaserie i 50 korta delar där Marie Göranzon spelar teaterchef i tjock eyeliner, på jakt efter skådespelare som ska spela henne.
Att den är inspelad av Marie-Louise Ekman själv med bara mobilkamera handlar inte bara om att hushålla med resurserna.
– När jag kommer nära skådespelarna fysiskt kommer jag också nära psykiskt. I bästa fall når jag en annan energi, det jag hela tiden är ute efter.
Arbetsplatsskildring
Webbdramat driver med bilden av livet inne på den mytomspunna teatern, rykten om intriger och hierarkier. Regissören låter skådespelarna, det vill säga de anställda, lufta såväl konstnärliga tvivel som invändningar mot chefen.
– Jag ville göra en arbetsplatsskildring, utifrån att jag är här och nu. Det är ingen dramadokumentär, det är en konstnärlig produkt.
Med ett år kvar som teaterchef vill Marie-Louise Ekman inte blicka längre fram än så.
Det är ateljén som väntar, inte någon annan kulturinstitution.
– Nej, det kan jag inte tänka mig. Jag har varit chef, på Konsthögskolan och sedan Dramaten, i nästan 15 år nu. Jag känner en väldig längtan efter att gå tillbaka till ateljén.