Det finns mycket att ösa ur Kristina Adolphsons repertoar. Bertold Brechts Tolvshillingsoperan, Strindbergs Den starkare och Ett drömspel, Tjechovs Måsen - de två senare med Ingmar Bergman som regissör. Det blev ett antal "benådade" ögonblick då publiken satt trollbunden så till den grad att man kunde höra en nål falla.
- Åh, vad roligt det är när budskapet går fram och publiken är berörd, säger hon vid sitt arbetsbord med utsikt mot Gärdet
i Stockholm.
Skulle bli tandläkare
Störst genomslag fick hon med den mer folkliga rollen som den snälla och förstående lärarinnan Katarina i tv-serien Lära för livet på 1970-talet.
- Folk kom fram på gatan och ställde många frågor om skolan, som jag inte kunde besvara så bra. Det var roligt ändå. Fortfarande kan det komma fram folk som undrar om jag inte var lärare åt deras Kalle.
Skådespelare var sannerligen inte förstahandsval. Som skådespelaren Edvin Adolphsons näst yngsta barn i en skara på fyra syskon var hon fast besluten att göra något helt annat - tandläkare eller arkeolog.
Men ödet drog åt andra hållet. När den 15-åriga Stockholmstjejen fick spela teater under sina lektioner i engelska fick hon blodad tand och bytte gymnasiet mot en flickskola. Så ivrig var hon att fort bli klar med skolgången och försöka att komma in på Dramatens elevskola vid 17. Och in kom hon.
- Det betydde mycket, det blev allvar.
Duktig flicka
Hennes ambition, noggrannhet och pålitlighet kom fram. Något som blidkade faderns motvilja till hennes karriärval och även blivit hennes ledstjärna.
- Jag försökte att uppfylla andras förväntningar på mig. Jag är fortfarande en duktig flicka, lite för mycket. Jag åtar mig för mycket, säger Kristina Adolphson, vars almanacka är fulltecknad med styrelsesammanträden och passionen - uppläsningar av bland annat Dagens dikt i Sveriges radio.
- Det är så roligt att göra en dikt levande. Det handlar om att läsa den om och om igen, bena ut den och försöka att hitta min mening av dikten. Annars blir läsningen mekanisk.
Nöjd med livet
Fastän Kristina Adolphson har upplevt slitsamma perioder, inte minst när hennes två egna barn var små och passades av hennes föräldrar medan hon hade helgföreställningar, är hon glad över sitt yrkesval.
- Jag är en nöjd person.Jag ångrar absolut inte att jag inte blev tandläkare. Men arkeologi gillar jag fortfarande. Jag drömmer om att en dag åka till Egypten och titta på gamla gravkammare.