"Man vill ju vara behövd"

Alla är vi barn i början. Och somliga slutar aldrig. Dit hör en snart 60-årig trebarnsmamma vid namn Helene Billgren.

Foto: Rebecka Uhlin

Stockholm2012-05-26 00:00

Fast det var som Helene Elisabeth Åberg hon föddes på BB i Norrköping fredagen den 1 juni 1952. Hon blev mamma Guns och pappa K-G:s första barn. Två år senare föddes en lillasyster.

Familjen bodde vid Östra station och Helene började första klass i Gustaf Adolfskolan. Det var en fantastisk tid, barndomen.

Gillade du att vara barn?

- Ja, det gör jag, svarar Helene Billgren.

Som konstnär har hon gjort sig ett namn på att leva i en flickvärld, skildrad i egensinniga collage och kolteckningar.

- Jag älskade att leka med klippdockor, det gör jag fortfarande, det är en stor del av mitt liv. Jag tycker att jag målar såna figurer, jag tänker så när jag målar, estetiken, färgskalan.

"En blyg flicka"
Det kan bero på körtelfebern. När Helene var nio år låg hon isolerad på infektionskliniken på lasarettet en hel vecka och sen hemma i sängen i en evighet. Då försåg lillsyrran och tjejkompisarna henne med klippdockor, så Helene skulle ha något att göra.

Annars satt systrarna Åberg och ritade dagarna i ända. Storasyster Helene fick 5:a i teckning och lillasyster Christina blev grafisk formgivare på Sveriges Television i Göteborg.

Helene var tio, "en blyg flicka som inte vågade säga ett pip", när Åbergs åkte flyttbuss till Mölndal och lämnade både släkt och sommarhus
i Marby bakom sig.

Där var ett evigt lekande i förorten. Hon var en i gänget som jämt var ute och lekte. Det var ideliga utflykter med filt, saft och bullar och en bunt Kalle Anka. Och så kånkade de ut resegrammofonen för att spela Beatles; Love, love me do, you know I love you, I’ll always be true...

Avundas inte heltidskonstnärer
Helenes motvilliga väg in i vuxenlivet gick, med hjälp av gymnasial utbildning i maskinskrivning och stenografi, till arbetet som något slags kontorist på LM Ericsson.

- Jag var väl där något år, sen blev jag mera frilansmänniska, hipp som happ. Jag bodde i Majorna, hade pojkvän, gick i långa kjolar, tog städjobb och målade om nätterna. Man märkte ju att man hade lite talang också. Då var jag sådär Dali-inspirerad, gjorde självporträtt med jättelång hals.

Sitt första barn, Andrea, fick Helene när hon var 25.

- Om jag ville ha barn, ja, herregud. Man vill ju vara behövd och ta hand om.

Från början hade hon, som är född i tvillingarnas tecken, helst velat ha tvillingar.

- Joakim och Cecilia skulle de ha hetat.

I stället blev det två små syskon till Andrea, först Elsa och sen Sigge. Elsa fick sitt namn både efter Helenes mormor och efter lejonet i filmen Född fri. Hon föddes 1986 och 1990 kom Sigfrid. Tre barn, födda i tre olika decennier.

- Jag har aldrig velat ha barn tätt. Så mycket mamma är jag inte att jag ville lämna hela mitt liv för att byta blöjor 18 gånger om dagen.

Å andra sidan har Helene aldrig avundats de som varit konstnärer dygnet runt. Hon har gillat att dra barnvagn och ta ett snack med dagispersonalen efter ett arbetspass i ateljén. Hon har inte behövt försaka något, hon har haft både och. Och både döttrar och en son.

Det är Ernst som Helene kan tacka Sigge för.

- Jag var ju 38 och det är ett hårt jobb att vänta barn, men jag tog ett djupt andetag och jag har inte ångrat mig en sekund. Sigge har alltid varit vår gulleprins.

Ett solitt företag
Det är 22-åriga Sigge som bor med mamma nu,
i hennes nya lägenhet på Östermalm.

- Jag vill inte vara ensam, det är jobbigt. Nu är jag inte ett dugg irriterad på sådant som odiskade kastruller. Hellre lite stökigt än perfekt ensam.

Det var därför de fem åren på Valands konstskola var så underbara. Där var hon en i gänget och där mötte hon fem år yngre Ernst, han som heter Billgren. Det blev 30 år med familjeliv, gemensam ateljé och det solida företaget Billgren&Billgren AB innan makarna Billgren
i höstas lämnade in sin skilsmässoansökan, som omedelbart trädde i kraft.

- Nu får jag ta alla beslut själv, konstaterar hon där hon sitter i sin nya ateljé i Konstakademien på Fredsgatan.

Flickor i akryl
Vi betraktar baksidan av tio ovisade målningar, sju stora och tre små. Vi får gärna vända på dem och titta, men inte fotografera det som inte är färdigt och just nu är det verkligen besvärligt att få det färdigt.

- Är man lite orolig i sig är det svårt att koncentrera sig.

Hon fnissar lite åt texten på sin ärmlösa tröja, en gammal tröja från HM med texten Divided - som i skild. Fast det kan också betyda delad, kluven precis som ägarinnan som säger sig kunna vara både glad och ledsen på en och samma gång.

Det var efter 25 år med teckningar, producerade i minut och parti, som hon började med målningar i akryl.

- Men de är ingen dussinvara. De får jag kämpa fram. Jag bestämde mig för att inte göra några medelmåttiga målningar utan chansa, ta steget fullt ut.

Det är alltid figurer på hennes tavlor och det är alltid flickor. Med åren har figurerna blivit allt mindre och landskapet allt mer framträdande. Går man nära och tittar är det fullt med små överraskningar som väntar.

Det skulle vara kul att få visa dem i födelsestaden. Hon gissar att det var fyra-fem år sedan som hon "ställde ut lite grejer i källaren" på Norrköpings Konstmuseum(det visar sig vara 2006).

Sen finns det annat som hon gärna vill få vara med om också.

- Jag har funderat på om jag inte ska få några barnbarn att gulla med, säger hon och så fnissar hon, sådär flickaktigt förtjust.

Det bästa med mamma

Den heltidsarbetande trebarnsmamman.

Del 3. Tidigare delar publicerade 21 och 23 maj

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om