- Jag var så upprörd, konstaterar hon lugnt i förmiddagsfriden hemma vid köksbordet.
Vi har sett henne sitta vid köksbord förr, hemma hos sin mamma Teresa. Det är där den avgörande scenen äger rum i dokumentärfilmen Han tror han är bäst. Majas morbröder Carmine och Aldo möts för första gången på tretton år och ingen har en aning om hur det ska gå.
Maria Kuhlberg är skådespelerskan som ställde sig bakom kameran för att göra sin egen dokumentärfilm. Det blev lovord, hyllningar och Ikarospriset för Årets dokumentär.
Befrielse att flytta
I Norrköping visades hennes film på Flimmerfestivalen i oktober. Det är hon särskilt glad för eftersom staden har en plats i hennes hjärta för evigt.
- Det var en befrielse att flytta till Norrköping.
Att få lämna trångsynta Trosa, klippa av sig Carola-frisyren och slita bort axelvaddarna, att lämna skolans mobbare åt sina egna öden. Att få bli den hon i själva verket var, vilken lättnad.
Det var mamma som flyttade till Norrköping och de tre syskonen Kuhlberg blev skilsmässobarn. En 15-årig Maria med blandade känslor följde med i flytten.
Hon var inte bara vuxet förstående inför sina föräldrars skilsmässa utan också sorgsen för att lämna barndomshemmet på trygga Tureholm, "den platsen är mig väldigt kär".
Sitt nya liv hade hon planerat i detalj. Stor svart kavaj, nyinköpta kläder på Indiska, mycket kajal runt ögonen och så tuperat hår - perfekt.
Där de coola höll till
Det var sommar när hon kom till Norrköping och slog sig ner på Café Stadstornet och tände en cigarrett. Hon hade spanat in stället i förväg och sett att det var där som de coola höll till.
Hon sippade på sitt kaffe och läste i sin bok, Existensialismen är en humanism, av Jean-Paul Sartre i väntan på upptäckt. En vacker dag kom en av de coola fram till henne och sade "vi har ett band, har du lust att sjunga?".
Det var Johan Skaneby och Maria tvekade inte en sekund utan sade "Ja!". Provsjungningen gick inte så bra, men kontakt var etablerad och Johan och hon är de bästa vänner än i dag.
Nu började en härlig tid. Norrköpings Rockförening blev hennes andra hem och när de ockuperade den förfallna restaurangen Druvan fick deras alternativa musikscenen en given plats.
På kvällarna och nätterna hängde de på Palace Café och smidde nya, djärva planer. Det var några gyllene år när 80-talet gick mot sitt slut.
- Vi som drev föreningen var väl en tio-femton personer och jag var bra på att arrangera och organisera.
Rota och böka
Maria lämnade nian på Djäkneparken och tänkte att hon nog skulle bli frisör, "roligt och kreativt". Det hann bli ett år på Ljungstedtska i Linköping innan hon klippte till och hoppade av.
- Jag ville hålla på med teater så gick jag tvåårig social-estetisk linje på Katedralskolan
i Linköping och pendlade fram och tillbaka varje skoldag.
Sen var det dags att dra vidare. Stockholm hägrade liksom en plats på Scenskolan. Fem år och tre försök senare kom hon in. Fyra tuffa år låg framför henne.
- Man får rota och böka mycket i sig själv och det är mycket prestation och sådär, men det var väldigt, väldigt kul.
Ändå väntade den allra största utmaningen, den att som färdig skådespelare försörja sig i en bransch där många är kallade och få är utvalda. Det blev att hoppas på det bästa och hoppa på det mesta, jobba på institutioner, med fria grupper och med film, där vi sett henne som polisen Aneta Djanali i gänget kring kommissarie Winter.
- I vissa lägen har jag tänkt "vad är det för fel på mig, varför har jag inte breakat?", men det är ju inget fel alls på mig. Vi är så många bra skådespelare som tävlar om roller i en filmbransch som inte ofta släpper in nya ansikten utan benhårt håller fast vid dem som redan finns där.
En bit in på 2000-talet tröttnade hon. Inte på sitt yrke, men på samhällsdebatten. Hon, som var först i sin familj med att läsa på högskola, hade på nära håll sett att verkligheten inte var så svart-vit som hon tyckte att den framställdes.
- Vårt samhälle har individualiserats så mycket, solidariteten är inte lika stor.
Alla kan inte välja fritt
När allt förvandlas till personliga val är det lätt att tycka att man kan skylla sig själv.
- Men alla kan inte välja fritt. Så enkelt är det inte. Det beror på vem du är, var du kommer ifrån, vad du har fått för möjligheter, vad som är ditt sociala arv.
Ta de tre små syskonen Ingrosso. Teresa och hennes bröder Aldo och Carmine kom till Sverige en iskall dag på 50-talet, med sandaler på fötterna. De hade rest med tåg, hela vägen från sin fattiga hemby i södra Italien. Det var deras mamma som tagit sina barn till landet långt upp i norr där deras pappa väntade på dem.
Samma dag som de kom till Stockholms Central placerades syskonen på barnhem. Någon lämplig bostad bedömdes inte deras far kunna erbjuda dem. Många år senare skiljs två förbittrade bröder åt, efter ett slagsmål på begravningsbyrån där de mötts för att diskutera begravningen av sin mor.
Maria insåg att hon hade berättelsen om det sociala arvet rakt framför sina ögon, i sin egen familj.
- Jag har arbetat som frilansande skådespelare i 14 år. Men som skådespelare är man hela tiden upptagen med att förstå och fylla i en regissörs vision. Jag hade kommit till en punkt där jag ville berätta en egen historia utifrån hur jag betraktar verkligheten.
Hon skrev ett synopsis till en film, gjorde en så kallad pilot, som skulle ge en försmak, fick en god vän som är filmfotograf att ställa upp gratis, letade producent och fann Stina Gardell.
Grät i klipprummet
2005 var piloten klar. Det skulle ta fem år till innan dokumentärfilmen var färdig. Maria hann att få sina båda söner under de åren och filmade
i perioder, hela tiden oviss om utgången.
- Men jag hade ett hopp.
Den höstdag 2010 då hennes morbröder möttes i en omfamning i köket hemma hos Marias mamma, blev som hon hoppats i sina drömmar. Men grät, det gjorde hon först i klipprummet när hon såg vad som fångats på filmen.
- Jag blev alldeles hulkig av gråt. Det var lyckosorgen.
Hösten 2011 premiärvisades filmen på Unga Klara i Stockholm. Den skulle gå två veckor på biografen Victoria, två veckor som förlängdes till tre, fyra, fem och slutligen sex veckor.
Fortfarande sams
Till hösten ska Maria turnera land och rike runt, till fängelser, skolor och behandlingshem med seminariet Från busfrö till brottsling och sin film om de två bröderna Ingrosso, som är sams än
i denna dag.
I kulisserna väntar något helt annat. Tillsammans med Norrköpingspolaren Johan Skaneby har hon långt framskridna planer.
- Fast jag kan inte säga vad det är än. Men det är ett stort ämne av socialpsykologisk karaktär.