"Jag efterlyser faddrar"

– De var lite fula där, säger Elisabeth Eek. De frågade Peo om han ville komma hem och han svarade naturligtvis ja. Men det är bara att inse att jag inte var redo för att ta emot honom hemma.
– Det var en tuff period. De kunde ha frågat mig. Inte heller fanns det någon med liknande erfarenheter att fråga till råds. Jag efterlyser någon typ av fadder som kunde stötta andra som drabbas. Jag själv skulle kunna fungera som fadder åt andra nu, till exempel. Vi anhöriga som drabbats vet ju vad det handlar om.
Ett år efter stroken drabbades Peo Eek av ännu en stroke. Elisabeth är övertygad om att hans goda fysik räddade livet på honom vid de båda smällarna. Med den andra stroken kom också epilepsin, som nu bemästras med hjälp av medicinering.
Följdsjukdomen är icke desto mindre ännu en källa till oro och Elisabeth Eek medger att hennes egna krafter är på väg att sina. Att en stroke är en sjukdom som slår oerhört hårt även mot de anhöriga är ingen nyhet.
Tankarna kommer
– Jag känner en fruktansvärd trötthet just nu,
säger hon. I början, när hela tillvaron var ett enda kaos, fick man en styrka och det var bara att ta tag
i allting.
– Men nu känns det som att livet har kommit ifatt mig. Tankarna har börjat komma. Vad ska jag själv göra i framtiden? Var ska jag hitta mig själv i allt detta? Jag har fått hjälp av en beteendevetare och det har gjort mig gott.
I valet och kvalet
Hon har nyligen avslutat sitt friår från skolan, men har inte kraft nog att återvända till sin gamla arbetsplats. Tankar på att göra någonting annat finns.
– Det jag helst av allt önskar är att jag kunde få tjänstledigt. Att kommunen skulle vilja ställa upp på mig på det sättet. Just nu är jag i valet och kvalet vad jag vill göra.