Máddja Sáttoj fick en tuff start i livet. Hennes familj är fjällsamer, men det kom in för mycket alkohol i bilden och hennes farfäder fick lämna renskötseln. Även i Máddjas nära omgivning fanns alkoholism och redan som tre månaders-bebis blev hon satt på barnhem i Östersund.
– De fick larm och åkte ut och hämtade upp mig bara. De tyckte ju att det var bra om jag inte kom tillbaka till en sameby utan jag skulle växa upp som “en vanlig svensk”.
Hon växte upp i en familj på en stor gård med djur i den jämtländska byn Ocke.
– Som tur var så var de same-vänliga. När de fick reda på lite vart jag kom ifrån så såg de till att vi åkte flera gånger om året och hälsade på i olika samebyar, så jag fick ändå ta del av den kulturen.
Livets svårigheter fortsatte och som ung blev Máddja utsatt för våld av den man hon trodde var den rätte.
– Jag träffade en man uppe i Jämtland som jag trodde var bra, men det visade sig att han var en sån som tycker om att förödmjuka kvinnor och slåss.
Máddja berättar att det slutade med att han misshandlade henne så svårt att hon låg på sjukhus i tre månader.
– Han slog sönder mina höfter, mitt käkben och mitt bäcken.
Efter misshandeln blev Máddja akutplacerad i Rejmyre, där hon i dag jobbar i hemtjänsten.
– Jag kände ju ingen här nere. Men Rejmyre är en liten ort och tanterna pratade väldigt mycket. Larmet gick att någon ny kommit med poliseskort, så närmaste granntanten ringde på samma dag och frågade om allt var bra och om jag ville ha lite kaffe.
– Då pratade jag fortfarande min dialekt hemifrån, som är en blandning av sydsamiska, norska och jämtländska, så det var kanske inte så lätt att höra vad jag sa.
Grannen kom in med lite fika och såg att Máddja inte hade några möbler. Máddja berättar att hon då började ringa runt till hela kedjan för att hjälpa till.
– Plötsligt kom folk med en soffa, säng, bord, stolar, gardiner, blommor och porslin. Jag blev ordentligt omhändertagen och det fanns alltid någon att prata med. Så det stället betydde jättemycket. Det var därför jag valde att gå tillbaka till hemtjänsten. Nu hjälper jag många av dem som hjälpte mig.
Idag har både de fysiska och emotionella såren läkt och i Norrköpings kvinnojour hjälper hon nu andra som är i en utsatt situation.
Máddjas samiska arv är en stor del av den hon är idag och hon har varit med och bildat en förening som heter Sápmi Östergötland. De föreläser på skolor och har ett starkt samarbete med både Norrköpings och Linköpings kommun. Men det är inte helt oproblematiskt att öppet visa sitt samiska arv.
– Jag får både samtal och hatmejl. Att jag ska dra härifrån, jag ska inte vara här och ta upp plats, åka hem till lappmarken. Ibland när man varit på möten kan bilen vara repad när man kommer ut eller ett ristat hakkors eller ett punkterat däck eller sådant. Folk kan stå och vänta när vi kommer ut och skriker massa grejer eller följer efter en.
Hon berättar att situationen blev värre efter att föreningen inlett ett samarbete med judiska föreningen och romska föreningen. Då fick Máddja mejl om att de vet var jag bor och var mina barn går i skolan.
– Strax innan vi skulle fira nationaldagen i februari så rasade det in hatmejl om att de skulle skjuta mig. Men jag bryr mig inte så mycket. Det finns alltid folk som hatar och jag kommer inte låta det stoppa mig.