Therese Öjebo har tack vare sin firma som "blomsterbonde" hittat en läkning från utmattningen.
Therese jobbar som undersköterska i en grupp på Vrinnevisjukhuset som kan bokas in på diverse enheter. Det kan vara allt från kirurgen till psykiatrin. Ett arbete som Therese vanligtvis trivs bra med, då det är omväxlande och utmanande. Men när covid-19 slog till blev det annorlunda. Hennes team blev huvudansvariga för att ta hand om covidpatienter.
– Det var en sådan chock i början minns jag, det var som att allt slog till över en natt. Jag kommer ihåg att en sjuksköterska höll på att bryta ihop, för vi kunde inte göra någonting. Det var som en krigszon. Man gick från patient till patient och gjorde det man kunde, men det var inte mycket vi kunde göra och patienterna bara vällde in. Läkarna var överbelastade, alla var det. När jag kom hem på morgonen funderade jag på om jag skulle låta bli att sova, för jag ville inte stänga ögonen. Jag vill inte se allt, minnas allt som jag sett.
Therese berättar om att hon bet ihop och att den där paniken hon hade i början blev till en vardag. Men ingen klarar av att vara i en kris för evigt.
– Förra sommaren, innan jag skulle gå på semester, började jag märka av de klassiska symptomen. Jag hade ständigt sprängande huvudvärk, var ljud- och ljuskänslig och tinnitus som kom och gick. Det var som att jag hörde hjärnvågorna inuti huvudet. Jag hade skakningar, ont i hjärtat och strålningar ut i armarna.
Det gick så långt att Therese glömde bort sitt eget efternamn i samtal, barnens personnummer och hon började köra fel med bilen. Oavsett hur mycket hon sov var hon trött.
Therese och sonen Gustav bland dahliorna i växthuset. Dessa 400 ska iväg till sina nya ägare under sommaren.
Therese blev sjukskriven på heltid i flera månader och fick via företagshälsan gå i en grupp med andra i liknande situation. Men det viktigaste för Therese har varit hennes intresse, att få vara kreativ och hålla på med sina blommor. Hon startade under 2021 en egen firma och började sälja tulpaner och buketter från hemmets trädgård.
– Jag märker ju på en gång att jag mår bättre när jag får plantera. Det blir på något sätt som att man tänker inte på någonting annat, det är som en verklighetsflykt.
Förra året hade hon självplockning av tulpaner vid tre olika tillfällen och hon upplevde att det var väldigt uppskattat. Men det tog också på hennes krafter.
För Therese har blommorna blivit något mer än bara en hobby.
– När det kommer hundra personer på tre timmar, då började jag känna att det var ohållbart. Därför har jag i år mer obemannat så man får komma och plocka och så flyr jag fältet och tar en promenad eller något i stället, säger hon.
Att vara i nuet genom att ha händerna i jorden verkar vara en avgörande faktor för Therese välmående. I ett par svarta odlingslådor står hennes tulpaner.
– Här sätter jag lökarna på hösten och i höstas blev det 9 500 som jag satte ner. För mig funkar det superbra att kunderna plockar med sig lökarna för det blir ju som att de rensar i min rabatt åt mig. Jag har även frösått lite i år i form av solrosor och lejongap och allt vad det är.
Therese har nästan tio tusen tulpaner i sin odling och har självplockning av dom från sitt hus i Svärtinge.
Therese är fortfarande sjukskriven och jobbar deltid på sjukhuset samtidigt som hon har odlingen som en sidosyssla. Hon berättar att odla grönsaker aldrig har varit hennes grej, utan det är just blommor som blivit hennes kall.
– Att få skapa buketter med det man hittar, en blandning av vilt och planterat. Jag har aldrig någon plan när jag sätter ihop en bukett utan jag tar det som blir fint. Plockar lite i odlingen, tar lite vilt och så kan det bli vad som helst. Det är det roligaste, säger hon.