”Aldrig mer skolan”, tänkte Jan-Olof Persson när han som 16-åring lämnade realskolan i Anderslöv. Åtta år senare tog han ingenjörsexamen med bästa betyg.
Att det var el han ville syssla med visste han tidigt, men han fick sträva för att komma dit. Under fem månader var han oavlönad praktikant hos en elfirma i Skurup. Sedan satte han hårt mot hårt och krävde anställning. Kontrakt skrevs mellan Jan-Olof, företaget och facket.
–Jag förband mig att läsa på distans så varje kväll väntade Hermodsbreven på mig. Det var rätt mycket kämpade men det var den vägen jag skulle vandra, förklarar han.
Efter värnplikt som stridsvagnselektriker fick han besked om att han antagits till Ebersteinskas tekniska gymnasium i Norrköping. Jan-Olof fick ett rum hos prästänkan Östlund på Södra Promenaden 137 och studerade målmedvetet. Att bli gymnasieingenjör var ett stort steg att ta och han kände sig vuxen, belåten och nöjd med sig själv när han tog examen som 24-åring.
Året var 1969 och arbetsmarknaden var svår, men Jan-Olof hade några olika alternativ att välja mellan. Det blev Aseas utvecklingskontor i Västerås där han fick viktiga grundkunskaper.
–Jag trivdes utmärkt med arbetet men inte med breddgraden så efter en tid flyttade vi till Helsingborg där jag blev projektör på en anläggningsavdelning. Det var jättehärligt att komma hem.
Men Asea började dra ner och många blev övertaliga. För Jan-Olof blev det lycka i olyckan när han kom till Stal-Laval i Finspång.
–Det var en bra skola. Jag fick lyssna och lära och det gav mig en bas så att jag kunde jobba fristående längre fram. Den kunskapen och mitt sätt att vara, eller inte vara, blev de två grundstenarna i mitt yrkesliv.
Parallellt med jobbet läste han företagsekonomi i Linköping och så småningom tog han steget fullt ut och startade det egna företaget Creo Elkonsult AB. Efter sex år köpte ÅF köpte företaget 1986 och Jan-Olof blev ansvarig för kontoret i Norrköping.
–Min far sa att jag aldrig skulle finna mig tillrätta när jag en gång varit min egen och det besannades redan efter två år. Jag startade Scintilla AB och fortsatte som konsult tills jag gick i pension.
Under flera år trappade Jan-Olof ner. Sista uppdraget blev att som projektledare driva Norrköping kommuns satsning på ett eget biogasverk i samverkan med grannkommunerna. Sedan 2011 är han pensionär på heltid.
Sin hustru Eva mötte han 1992, året efter gifte de sig och ytterligare ett år senare förverkligade de sin dröm om att renovera en gård tillsammans. Gården hade det passande namnet Röja. Det var då de myntade de kloka orden ”Drömmar ska man vara försiktig med, de kan bli arbetsamma”.
– Vi hade köttdjur och höns. Det är en stor glädje i att se det du sått växa upp, men det är också väldigt mycket arbete, även om vi aldrig ångrar att vi förverkligade vår dröm. Vi är både orädda för förändringar och tycker om att gå in i något nytt.
2008 gjorde han och Eva ett första försök att komma iväg på en långsegling i sin Hallberg-Rassy 352, som Jan-Olof ägnat mycket tid åt att rusta. Men Eva tvingades genomgå en operation och Jan-Olof gav sig iväg med annan besättning och Eva mönstrade på i Skottland.
–Vi kom väldigt nära varandra under resan, berättar han.
Under årens lopp har Jan-Olof haft olika båtar och även gjort några ”enmansseglingar”, som han föredrar att kalla dem.
–Man är aldrig ensam när man är i en båt, man har så fantastiskt sällskap. Men när man kommer i hamn, då kan man känna sig ensam om det inte finns någon annan ombord, konstaterar han.
2012 gjorde han och Eva ett nytt försök med en gemensam långsegling. De sålde och tömde sitt 250 kvadratmeter stora hus i Norrköping. En trerummare införskaffades som bas och familj och vänner vinkade av paret vid bryggan. Allt låg öppet.
Det första outtalade målet var Gran Canaria, men efter passage av Nordsjön och Ijsselmeer gav Eva honom den där speciella blicken som fick Jan-Olof att inse att de aldrig skulle nå dit. Hennes värk gjorde livet ombord outhärdligt för henne.
–Vi semestrade i Holland innan vi återvände hem. Vi hade kommit till en punkt där vi insåg att långseglingen inte var menad att bli vår.
I stället la de till i Ystad och använde båten som en flytande sommarstuga. De funderade på att växelbo, men till allas förvåning bestämde de sig för att göra något nytt. De sålde båten.
–Nu är den hos alldeles rätt köpare och det känns skönt.
De beslutade sig för att hitta en ny bostad i Skåne. Hur många villor, avstyckade gårdar och Skånelängor de tittat på är oklart, men i januari i år flyttade de in i den moderna villan nära Östersjökusten. En viktig faktor var att barn och barnbarn ska kunna komma och bo hos på ett bra sätt, liksom närheten till hav och natur. Men Jan-Olof konstaterar att han saknar Kolmårdsskogarna.
Båtägandet sträcker sig numera till Gislövs läges minsta, men den räcker till fisketurer. Jaktgeväret, som användes flitigt i Östergötland, har bytts ut till en tubkikare för fågelskådning. Och den en gång så skoltrötte grabben kan tänka sig att lära mer.
– Det är fortfarande samma yngling med upptäckarlust och nyfikenhet som bor i den numera lätt rynkade och kroknade kroppen, försäkrar han.