Söndagen den 10 februari 2013 var inte bara Mattias Klums 45-årsdag och hans hustru Monikas 44-årsdag utan också den dag då hans utställning Vår tid på jorden öppnade på Östergötlands museum i Linköping, som den intresserade kunde läsa om på lördagens kultursida.
Fram till den 21 april kan hans fotografier av djur, växter, natur och kultur på olika platser jorden runt beskådas i Linköping, där han bland annat visar bilder ur den bok han gjort i samarbete med forskaren Johan Rockström och som också den heter Vår tid på jorden.
Ung pojkes energi
Efter ett drygt kvartssekel i yrket tillhör Mattias Klum Sveriges mest internationellt anlitade fotografer. Han må vara en medelålders man men hans gladlynta energi påminner om en ung pojkes.
Mitt under intervjun far han upp från sin stol, hugger tag i en kamera med ett rejält teleobjektiv och slår sig med slutna ögon ned i lotusställning, mitt på golvet i sitt kontor vid Uppsalas botaniska trädgård.
Han visar kroppsställningen för en typisk arbetsdag i regnskogen. Som 25-åring kunde han tillbringa dagar och till och med veckor 50 meter upp i trädkronorna, lyssnande, i väntan på apor och andra djur.
- Jag kunde sitta hur länge som helst! Inga problem. Någon enstaka gång bytte jag ben, bara. Men nu, vid 45, när man sedan ska resa sig - aahrg!
Fysiskt krävande
Hans uppdrag är fortfarande fysiskt krävande och tar honom ofta till extrema miljöer. Som kontraktsfotograf för den populärvetenskapliga tidskriften National Geographic kan han tillbringa tio veckor ute i fält på ett enda uppdrag.
Mattias Klum är självlärd i yrket. Han växte upp som akademikerbarn i villaområdet nära Botaniska och Stadsskogen i Uppsala, var ofta ute i naturen och började tidigt fotografera.
Efter ett par år som trumslagare på Södra latins musiklinje i Stockholm hoppade han av och har sedan dess försörjt sig som fotograf.
Vid sin sida har han haft sin fru Monika, först som assistent men ganska snart som producent. I dag äger de gemensamt bolaget Tierra Grande.
Hustrun planerar
- Vi kompletterar varandra på så många sätt men jag tycker att hon har ett annat roder. Hon har en förmåga att se holistiskt på saker och är klok och duktig på att planera. Och så är hon också fotograf och filmare och har en förståelse och kunskap om det artistiska.
Nu börjar de båda sönerna bli lite äldre, men medger att utan en förstående fru och ett par schysta morföräldrar hade det inte gått att para familjelivet med prestigejobben för National Geographic.
Ett bra år för familjen är han borta ungefär fyra månader, ett tuffare år kan det bli sju eller åtta.
- Det är den värld vi har och så har det alltid varit. Det innebär inte att det rättfärdigar hur mycket bortavaro som helst, men vi försöker hantera det så att vi gör mycket roliga saker tillsammans när vi väl är hemma, och ser till att barnen är med mycket ute också.
Barnen har fått honom att mogna och han talar om att han fotograferar "ännu mer av rätt anledning" nu än förr.
Ett syfte med bildberättandet är att hotade arter och miljöer ska få finnas kvar, såsom vår egen Östersjönatur, som han nu arbetar med i ett tioårigt projekt kallat Betraktaren.
Tacksam och glad
- Jag har inte blivit blasé, utan jag är väldigt tacksam och glad, både när jag lyckas komma nära Jamesons gröna mamba i bushen i Kamerun, eller närma mig barn som av olika anledningar lever på lånad tid i Nairobis slumområde.
- Den närheten, att få de gåvorna när man jobbar, det tycker jag är helt fantastiskt.