– Några av de här tavlorna har jag målat själv. Men konst låter så pretentiöst. Jag tycker om bilder, brukar jag säga.
Hon beskriver sig som ”en vanlig människa som fyller 70 år”. I så fall är hon en vanlig människa som varit med om en hel del.
– Ska vi börja med var jag föddes?
Gunilla växte upp i Kimstad utanför Norrköping, familjen bestod förutom henne själv av mamman som var hemmafru och pappan som jobbade vid järnvägen. Redan tidigt tyckte hon om att måla och teckna.
– På den tiden skulle tjejer med konstnärlig ådra bli kartriterskor. När jag gick ut realskolan hade jag en dröm om att bli reklam- eller modetecknare, men du vet att jag kom ju från ett vanligt arbetarhem och fick inte den där pushen.
Så kartriterska fick det bli. Till att börja med jobbade hon på Norrköpings kommunala affärsverk – första anhalten i ett vuxenliv som nu satte en ordentlig fart.
Efter en tid såg Gunilla en annons: ”Städerska sökes till lyxhotell i Syd-Tyskland”. Varför inte? Hon kände sig redo för lite ombyte, skrev ett brev, fick positivt besked och flyttade till Weinheim i närheten av Heidelberg.
– Jag var lite res- och äventyrslysten i tjugoårsåldern. Men jag blev inte kvar så länge. Chefen vägrade ge mig ledigt över julen så jag rymde! Gick upp tidigt en morgon och tog tåget därifrån. Jag var livrädd varje gång tåget stannade vid en station, men inget hände.
Det här avskräckte inte Gunilla som snart såg en ny annons om en au pairplats utanför New York.
– Jag gillade New York men jag var inte så huslig. Den gången rymde jag inte men jag åkte hem efter ett år.
Tillbaka i Norrköping. Här behövde Tempo i Hageby en skylttextare och Gunilla fick jobbet. Och snart öppnade Åhléns i nya varuhuset Linden där hon fick liknande uppgifter.
Nu tänker man kanske att hon slog sig till ro där ett tag. Ja faktiskt, i fem år.
– Då plötsligt fick jag för mig att jag skulle bo i Grekland!
Hon hade varit där förut, träffat en kille och nu skulle hon ta det stora klivet. Men relationen tog slut strax efter att hon kommit dit och nu stod hon där och hade sagt upp sig från jobbet, sålt bilen och hyrt ut Norrköpingslägenheten i andra hand.
– För skams skull kunde jag ju inte åka hem direkt så jag diskade ett halvår där i Grekland.
Gunilla återvände till Norrköping utan jobb men som så ofta i hennes liv löste det sig. Kappahl behövde en dekoratör och där blev hon kvar i flera år.
Och var är vi då i tiden, mitten på 1980-talet kanske? Gunilla läste in gymnasiet och började på den internationella linjen på Marieborgs folkhögskola 1986 och då hände det grejer för där gick också Lars Beckman.
– Han var frånskild, bodde på landet och hade ett barn. Det var precis vad jag hade tänkt mig just då. Jag var ju nästan 40 och hade inga egna barn.
Så Gunilla flyttade till Lars i Gusum och eftersom bonusmorsa är det fulaste ord hon vet säger hon i stället att hon blev extramorsa till Jonathan.
– Första morgonen jag vaknade i Gusum tänkte jag, var i hela världen har jag hamnat! Men jag blev kvar i tjugo år och trivdes jättebra. Vilket man inte kan säga om min katt Elvis, han och Lars katt Hamlet slogs i början.
Sedan dess har katterna avlöst varandra hos Gunilla och Lars. I dag är det Sixten som bor här men han syns inte till. Gunilla går bort till vardagsrumssoffan och lyfter på en filt.
– Men Sixten, ligger du här under? Nu är du lite tråkig tycker jag.
Sixten gillar inte besökare. Gunilla lägger filten över honom igen.
Efter folkhögskolan ville hon jobba med missbrukare och utbildade sig till behandlingsassistent. Några år senare lockade ett jobb som värdinna på ABF i Norrköping – folkbildning har alltid varit viktigt för Gunilla – och när hon för några år sedan gick i pension var det från jobbet på ett boende för ensamkommande flyktingar på Marieborgs folkhögskola.
Gunilla hejdar sig ett ögonblick.
– Jag HAR gjort lite i livet va? Som väl är har jag alltid kunnat göra det jag velat, och det tycker jag är roligt.
Engagemanget för asylsökande har hon haft även på fritiden, och nu som pensionär är hon god man för ensamkommande flyktingungdomar. Samt nämndeman vid Norrköpings tingsrätt. Några fritidsproblem har hon inte.
Men så lutar hon sig närmare och säger liksom i förtroende:
– Fast en del dagar gör jag inte ett dugg.
Andra dagar åker hon gärna på loppisar.
– Jag älskar loppisar, där kan vad som helst dyka upp. I vanliga affärer vet man ju alltid vad man kommer att hitta.
– Men har du fått med varför jag är sosse?
Gunillas eget svar på den frågan är att det inte finns något vackrare ord än solidaritet. Och förstås att hon fått med sig de grundläggande värderingarna från barndomen.
Det var när hon träffade den engagerade socialdemokraten Lars som hon peppades att själv jobba politiskt. I dag sitter hon i styrelsen för Valdemarsviks arbetarekommun.
– Ett sånt gammalt ord, folk vet väl knappt vad det betyder längre, att det är samma som Socialdemokraterna i Valdemarsvik, säger Gunilla.
Hon är nöjd med livet så här långt. Hon har skrattat mycket. Det står rentav i hennes jobbintyg att Gunilla har en värdefull humor.
– Det tycker jag är bra. Att jag har glatt folk.