– Många säger att de inte märker på mig att jag har sociala svårigheter, men jag själv märker det. För jag måste hela tiden tänka på allt jag gör så att det inte blir opassande, säger Vanjavit Taaveniku.

Hon var 14 år gammal när hon diagnostiserades med Aspergers syndrom och adhd. Sedan dess har även diagnosen EIPS (Emotionellt instabilt personlighetssyndrom) tillkommit.

Vanjavit har levt med psykisk ohälsa länge. 2016 gav hon själv ut biografin "Min spegelbild" på egenutgivningsförlaget Vulkan – och i sinom tid planerar hon att skriva både en utökad utgåva och en uppföljare.

Artikelbild

| Vanjavit (till höger) bor sedan nyligen ihop med vännen Sarah. De har många gemensamma intressen och en förståelse för varandras sätt att fungera. På träningsboendet Odlargränd fick Vanjavit verktyg som gav henne möjlighet till ett mer självständigt liv.

– Jag har alltid velat släppa en bok, och jag är själv lite förvånad att den första inte blev en diktsamling, för jag har alltid skrivit lyrik, säger Vanjavit.

Att det i stället blev en självbiografi var för att hon ville nå ut med sin livshistoria. Genom att få ut den på papper hoppades hon också kunna komma vidare i livet från det som varit.

– Eftersom det var en så personlig historia ville jag inte att något annat förlag skulle få lägga sig i.

Vanjavits psykiska ohälsa har kantats av ett allvarligt självskadebeteende. Under en period i sina tonår mådde hon så pass dåligt att hon inte kunde bo kvar i stan med familjen.

Artikelbild

|  Mimzan är en av familjens två katter.

– Mitt mående har påverkat alla i min närhet. Jag är så tacksam att min familj och mina föräldrar alltid har stöttat mig, jag älskar dem av hela mitt hjärta, säger hon och blir märkbart rörd.

– När jag tänker på att jag inte alltid kommer att ha min familj blir jag väldigt sentimental. Utan dem, vad är jag då?

Artikelbild

| Vanjavit har tidigare ställt ut sin konst i samband med föreläsningar.

Flytten till träningsboendet Odlargränd i Kil – ungefär två mil ifrån Karlstad – blev ändå en vändpunkt i Vanjavits liv. Där fick hon professionell hjälp och verktyg som hon lärde sig att hantera sitt svängande mående med.

– Odlargränd går som en röd tråd genom "Min spegelbild". Jag berättar om tiden innan, under och efter livet där. Och i den utökade utgåvan tänker jag lägga till lite mer.

Artikelbild

| Vanjavit älskar hårdrock, inte minst Guns N’ Roses.

Sedan 20-årsåldern har Vanjavit bott ensam i centrala Norrköping och praktiserat på Stadsbiblioteket som ett slags daglig verksamhet.

Daglig verksamhet är en form av sysselsättning som är anpassad efter intressen och stödbehov hos personer med funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningen måste dock omfattas av LSS, Lagen om stöd och service, vilket bland annat autism gör.

Artikelbild

| Vanjavit Taaveniku måste kämpa för sina rättigheter och för att samhället ska förstå hennes sätt att fungera.

– Nu räknas ju Aspergers syndrom till AST, autismspektrumtillstånd, säger Vanjavit.

Autism kännetecknas bland annat av svårigheter med socialt samspel och upprepande mönster i beteenden, intressen och aktiviteter. Det kan handla om att nästan alltid vilja göra saker på samma sätt eller att ha väldigt intensiva intressen.

Vanjavit har precis flyttat till en ny bostad och har därför kommit ur sina vanliga rutiner lite. Hon upplever att hon just nu mår lite sämre i allmänhet eftersom hon fortfarande, på olika sätt, måste kämpa för sina rättigheter och för att samhället ska förstå hennes sätt att fungera.

– Försäkringskassan förstår inte riktigt min låga energinivå, säger hon som ett exempel.

– Jag är så glad att det finns snabbkassor så att jag slipper prata med någon främling när jag handlar. Andra tänker inte på hur mycket energi sådant kan ta.

Vanjavit har tidigare föreläst ett par gånger i både Norrköping och Linköping. När hon orkar vill hon göra det mer.

– Det behövs mer kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder och psykisk ohälsa.

Vanjavit menar att de som har egen erfarenhet kan berätta på ett mer personligt sätt, men också att till exempel skolor måste lyssna på kunskapen som finns hos föräldrar och psykiatri.

– Skolorna behöver ta kunskapen på allvar, säger hon.